Mottagare för KV och UKV

Mitt radiointresse började vintern 1966-67 med en radiobygglåda som julklapp. Något senare, troligen hösten 1967 byggde jag min allra första mottagare. Jag minns att jag köpte ritningen på Hobbyförlaget. Veckopengen räckte inte till byggsatsen.

Av beskrivningen i Hobbyförlagets katalog framgår all viktig teknisk data, d v s att mottagaren täcker våglängdsområdet 1-15 m och är synnerligen känslig.

Byggbeskrivningen är så tydlig att vem som helst med minimala förkunskaper skulle kunna klara av att få ihop apparaten. Mottagaren blev byggd och brus hördes i hörtelefonen efter diverse vedermödor. Philipstrimmern skruvades fram och tillbaka i timtal. Nästan fullt inskruvad hördes en station som sände toner med olika frekvenser. Långt senare förstod jag att det var ett personsökaresystem på 27 MHz. Med trimmern ungefär halvt inskruvad hördes TV-ljudet för Danmark Kanal 4. Ungefär mitt emellan dessa “kalibreringspunkter” kunde SHM4 som var Polisen i Lund avlyssnas. Med trimmern nästan helt utskruvad hördes någon som pratade med en annan som inte hördes alls. Det skulle senare visa sig att det var Bengt SM7CFF på 2 m jag hade hört. Avstånd mellan oss tvärs över en åker var ca 500 m. Tunna blyertsstreck på trimkondensatorn gjorde det lätt att återfinna de fyra stationerna som hördes. Toner, polisen, TV-ljudet och SM7CFF. Några andra hördes aldrig. Frekvensen för SHM4 var 40,95 MHz fick jag veta långt senare.

Komponenterna som behövdes klipptes ut från gamla radioapparater som det fanns gott om på stadens loppisar. De sämsta kunde man få gratis eller för en krona. Åtskilliga sådana åbäken lastades på pakethållaren och tvåhjulingen leddes hem. Genom att skruva i sönder apparaterna i dess minsta beståndsdelar skapades en ganska komplett junkbox med allt från skruvar, brickor, rörhållare och rör samt massvis med andra komponenter.

Att mottagaren enkelt kunde ändras om till sändare lockade till vidare experiment. Kolkornsmikrofonen i katodkretsen ersattes med en utgångstransformator där den lågimpediva lindningen anslöts till en Tandberg rullbandspelare. Beatles strömmade ut i etern och hördes fint flera hundra meter på en transistorradio. Med mer optimal antenn ökade räckvidden till en knapp kilometer. Spännande tider.

Ritningarna från allt jag knåpade ihop på den tiden finns sparade men tyvärr skrotades byggena efterhand som det behövdes komponenter till något nytt. Sett i backspegeln skulle man naturligtvis sparat allt!

För några år sedan bestämde jag mig för att bygga en sådan mottagare för att mäta upp känslighet och uteffekt. Dessutom en kul grej att ha på hyllan nu när originalet inte finns längre.

Chassieplåten bockades till och komponenter rotades fram. Förutom delarna på bilden behövs några motstånd och kondensatorer plus en bit koppartråd till spolarna.

Bottenplattan sågades till och ytbehandlades med många tunna lager Schellack. Originalet 1967 sågade jag till i slöjden i skolan och den fick nog bara ett lager Zaponlack som var standard på den tiden.

Här är samtliga komponenter kring rörhållaren monterade och glöd- och anodspänningen tillslagen. Ett svagt brus hörs i hörtelefonen vilket tyder på att mottagaren fungerar.

Anslutningarna från vänster; Clips för gemensam jord – 6,3 V – +90V samt 2000 ohms hörtelefon.

Spolen med linken är monterad på en bit Plexiglas som värmts och bockats i 90 grader. Antennen ansluts till de båda clipsen.

Så här ser den färdiga apparaten ut. Känsligheten var faktiskt förhållandevis bra. En AM-modulerad signal kunde läsas med viss svårighet ner till ca -110 dBm. Modifierad som sändare mättes ca 200-300 mW vilket också var tillräckligt för att en liten ficklampsglödlampa med slinga skulle lysa svagt.

@

75 W linjärt drivsteg med 3 st 2C39BA

För att driva ut det nya 1 kW PA-steget för 144 MHz med trioden GS-35B behövdes ca 75 W. Transvertern som används för 28/144 MHz lämnar 500 mW ut. Först provades ett transistorsteg med MRF9120 som kan köpas som byggsats från Kina för ca 300 kronor.

Originalschemat var felritat och knappt läsbart så första jobbet blev att gå igenom konstruktionen och rita ett riktigt schema. Nåja man kan inte få allt för bara 300 kronor.

Uteffekten var ca 120 W men började komprimera redan vid ca 60-70 W vilket orsakade splatter. Max uteffekt för linjär drift mättes till ca 50 W vilket är i lägsta laget för att driva ut 1 kW PA-steget.

Ett annat alternativ till 75 W drivsteg kunde vara 4CX250B på sparlåga. Dock krävs en förhållandevis komplicerad nätdel med flera spänningar. En betydligt enklare och mer tilltalande lösning är trioden 2C39BA i gallerjordad koppling.

En konstruktion med 3 st 2C39BA ritades ihop. Ingångssteget designades för att kunna lämna ca 10 W ut i 50 ohm. Utgångskretsen är kopplingsmässigt ekvivalent med en halvvågsresonator men utförd som en spole med mittuttag. Om avstämningskondensatorn väljs till samma värde som anodkapacitansen så blir anodkretsen helt symmetrisk med minimum RF-spänning precis mitt på spolen där anoddrosseln skall anslutas. RF kopplas ut via en justerbar link som är lätt att justera för max uteffekt. Ingångskretsen i båda stegen består av en serieinduktans som tillsammans med rörets gallerkapacitans passar fint för 50 ohm inimpedans.

Slutsteget med två parallella 2C39BA är uppbyggt på samma sätt som ingångssteget med den skillnaden att anodkapacitansen och avstämningskapacitansen är 2 x 4 pF vilket ger en något mindre spole. Injusteringen av hela drivsteget gjordes i kallt tillstånd utan anodspänning inkopplad. En temporär belastningsresistans ekvivalent med rörets arbetsimpedans kopplades mellan anod och jord. Nätverksanalysatorn kopplades till RF-ut och kretsarna justerades för SVF 1:1.

Vid provkörning med glöd- och anodspänningar påslagna blev uteffekten ca 120 W med 100 mW driveffekt. Uteffekten ökade till knappt 150 W efter fintrimning. Så de 500 mW transvertern lämnar räcker med råge och dämpades ca 10 dB för att få ut 75 W.

Chassiet består av en 10 mm tjock Al-platta 100 x 150 mm. Tre hål för rörens gallerring frästes i plattan.

I brist på sockel med s k fingerstock löstes monteringen med en klämring och trå spännskruvar. Rörens gallerring får därmed god kontakt med chassiet och sitter stabilt. Både termiskt och elektriskt.

Första “smoke test” gjordes med gamla rör för säkerhets skull. Senare bytta till nya 2C39BA.

Tankspolen med anodspänningsdrosseln mitt på spolen och den justerbara utkopplingslinken. Avstämningen är mjuk och fin utan någon större återverkan mellan link (Load) och Tune.

De båda glöddrosslarna isolerar glöd- och katodanslutningarna där RF matas in via en seriespole. Trimkondensatorn behövdes inte och togs bort i den slutliga kopplingen.

Drivsteget blev helt stabilt och skärmväggen mellan stegen togs också bort så att fläkten kunde blåsa i genom hela apparaten. Rören går iskalla i viloläge och blir inte mycket varmare vid normal drift. Fläkten körs på halv hastighet.

@

1 kW PA-steg för 144 MHz

Ett av de senaste projekten hösten 2021 var ett linjärt PA-steg för 144 MHz med den ryska trioden GS-35B. Projektet har några år på nacken och började med ett koncept kring Philipsröret QBL5/3500 som det fanns gott om i junkboxen. QBL-röret är en Tetrod som kräver en ganska komplicerad nätdel och skyddskretsar. Idén att använda GS-35B kom upp och surplusrör beställdes från en ryss.

Det “färdigbyggda” PA-steget inbyggt i ett 19″ stativ till höger i bild. Allt fungerar bra som det står nu men tanken är att byta ut de provisoriska frontplåtarna till något mer enhetligt och snygga till paneltexten som nu är avrivna bitar av maskeringstape.

Huvudschemat för PA-steget med styrlogik. Längst upp till vänster i den grå fyrkanten visar RF-delen med GS-35B röret och en handfull komponenter. Som i alla sådana här PA-steg är det stora jobbet mekaniken och nätdel plus ev skyddskretsar och logik. Allt efter behag och hur man vill göra.

Styrlogiken som används här är ursprungligen designad av GM3SEK och såldes av honom fram tills han gick i pension för några år sedan. Därefter har UR3IQH reviderat mönsterkorten och plockat ihop kompletta byggsatser. Även färdigbyggda avprovade kort erbjuds till en kostnad obetydligt högre än byggsatsen.

Kontrollpanelen med de viktigaste instrumentet. Bakom den nedre panelen finns ett antal kontaktorer och kretsarna för mjukstart av högspänningsaggregatet, som är monterat på bottenplåten i stativet. Funktionen i kort är Fläkt startas som sedan medger att Glöd slås på. Glödaggregatet ökar spänningen från noll till 12.6 V under 60 sekunder. Mjukstarten säkerställer att glödströmmen också ökar från noll till max utan den besvärliga strömstöten som inte är så bra för glödtråden. I kommersiella applikationer brukar man dimensionera glödtransformatorn så att den blir självmättande och helt enkelt inte kan lämna så hög ström att röret tar skada.

Efter 120 sekunder går timern på styrkortet ut och kontaktorn för mjukstart av högspänningsaggregatet aktiveras. Sedan är PA-steget driftklart. Det finns skyddskretsar för allt viktigt som för hög gallerström, för låg anodspänning och för hög anodström. Även skydd mot flasch over i röret som kan ställa till stora problem om man utelämnar viktiga skydd.

Konstruktionen bygger på en halvvågskavitet där anodutrymmet har måtten 250×250 x 800 mm. Resonatorn är tilverkad av 60 mm Al-rör som skruvats fast i en utsvarvad adapter som i sin tur är fastbultad i rörets kylkropp med en M10-bult. Anodspänningen matas in via en drossel mitt på resonatorn. Syns inte på bilden. För avstämning av anodkretsen och utkoppling av effekten används kapaciv koppling där plattavståndet justeras med en grovavstämning kring en gängad axel med släpkoppling. Finavstämningen sker dielektriskt genom att vrida in plattor tillverkade av vanligt FR4 1,6 mm glasfiberlaminat men utan kopparfolien. Metoden fungerar bra och ger en mycket följsam inställning. Avstånden mellan Al-plattorna och plattornas diameter är valda så att isolationsavstånden blir betryggande. Resonatorröret har ju full anodspänning ca 2800 V.

På bilden ovan ser man att resonatorn skarvats på två ställen. Det är resultatet av en del experiment i samband med utprovning och optimering. En kortare resonator kräver mer kapacitans och ett mindre plattavstånd eller större diameter på plattorna.

Injusteringen av såväl ingångskretsarna som anodkretsen gjordes i kallt tillstånd utan anodspänning och glöd. För att simulera rörets impedans monterades ett belastningsmotstånd på beräknat värde 2940 ohm mellan anod och jord. Detta tillsammans med rörets anod-gallerkapacitans ger då den ekvivalenta belastningen som röret ger i drift. För att justera in anodkretsen anslöts Nätverksanalysatorn till kontakten för RF ut. Genom att justera de båda plattorna för Tuning och Load ställer man in för minimum SVF på 144,3 MHz. SVF blir 1:1 och inställningarna behöver faktiskt inte röras när anodspänningen slås till och PA-steget är i drift.

Som indikering av uteffekten används ett Telefunken korsvisande instrument som räddats från Sölvesborg Mellanvåg 600 kW sändare. Ett likadant är seriekopplat och sitter monterat i radiobordets stativ. Den högra nålen visar uteffekt och jag har kalibrerat så att 1 kW motsvaras av 600 kW markeringen. Den vänstra nålen visar SVF i den punkt de båda nålarna korsar varandra. För mätning av uteffekt och reflekterad effekt används en riktkopplare som lämnar +30 dBm vid nominellt 1 kW.

Signalen driver en RF-detektor med en Schottky-diod som ger 3 V DC till en peak-detektor med 1 sekunders hold. Det betyder att instrumentens nålar står blixt stilla vid både SSB och CW för att efter 1 sek falla tillbaka.

Den dielektriktriska fininställningen för Tune beräknades för att kunna justera resonansfrekvensen +/- 2 MHz och används bara för att snabbt verifiera att max uteffekt sammanfaller med min anodström och rattens indikering står i mittläget.

Skorstenen är tillverkad av 1 mm PTFE och är monterad i en utsvarvad ring av aluminium. Kylfläkten sätter utrymmet för gallerkretsen under tryck. I mitt fall 2,5 cm vattenpelare. Fläkten blåser direkt på rörets glödanslutningar och gallerring för att sedan ledas igenom chassiet i hålen som syns på en tidigare bild ovan. Skorstenen leder luften genom anodkylflänsen på rätt sätt och sedan ut via ett galler i kavitetens topp. Vid lite drygt 1 kW key down under några timmar blir utluften ca 30-35 grader med fullt fläktpådrag beroende på rumstemperatur. Fläkten går normalt på halvfart och väsnas inte längre.

Utrymmet för gallerkretsen innehåller även nätdelen för glöden. Transformator, likriktare och i plåtburken med genomföringskondensatorerna sitter spänningsstabiliseringen med mjukstart. Glödspänningen kan finjusteras +/- 0,5 V från fronten och den spänning som indikeras på instrumentet är relaterad till spänningen direkt på rörets anslutningar.

RF-kretsen består av två vridkondensatorer och en justerbar induktans med en kortslutningsbygel som manövereras från fronten via en kort kuggstång. Även här gjordes injusteringen i kallt tillstånd med beräknade värden för gallerbelastningen. Det blev nästan rätt med en ingångs SVF på 1,2:1. Efter finjustering med PA-steget i drift gick det att nedbringa SVF till 1:1 här också. Mest för att det gick inte för att det är nödvändigt.

Anodspänningen är aningen för låg, ca2800 V men dikterades av den transformator i junkboxen som passade bäst. För en dryg kW ut behövs 75 W driveffekt. Först provades ett 100 W transistorsteg men det var bara linjärt upp till ca 50 W även om det kunde ge 120 W vid 1 dB kompressionspunkten. Det gav onödigt mycket splatter och förpassades till junkboxen.

I stället konstruerades ett drivsteg med tre st 2C39BA i gallerjordad koppling. Det första röret som drivsteg och de två andra i parallell som utgångssteg. Med ca 1000 V anodspänning får man ut 100 W linjär fin signal och vid 75 W nivån blir det inte sämre. För full utstyrning behövs ca 50 mW så det passar perfekt till min hembyggda 28/144 MHz transverter som lämnar 500 mW nominellt. En 10 dB fast dämpsats mellan transverter och 2C39BA drivsteget ger en stabil belastning.

Det har varit ett kul och lärorikt projekt där varje liten detalj nagelfarits och optimerats. Många alternativa kopplingar och lösningar har utvärderats med varierande resultat. Plåtarna i kaviteten är klippta, skavade, borrade och hålen tar täckts med nya plåtar. Men för funktionen som sådan spelar det absolut ingen roll.

Som alla sådana här projekt är det själva resan med alla vedermödor och experiment fram till att det fungerar som är det riktigt roliga. Vad man sedan skall ha prylarna till tål att diskuteras. Dock har en handfull NAC-tester på 144 MHz avverkats så “smoke testen” är avklarad med god marginal.

@

Generator meshajushtshego deitsvija

Bland det första man upptäckte som ung BCDX-are (Världsradiolyssnare) på mellanvågsbandet i mitten av 60-talet var ett antal starka störsändare. Om syftet med dessa störningar kunde man läsa om i tidskriften Eter Aktuellt. Idag finns mycket mer information tillgängligt på Internet. Det finns flera dokumentärfilmer på YouTube som behandlar ämnet mer ingående.

Saxat från Wikipedia:
“Radio Free Europe (RFE) och Radio Liberty (RL) är ett radionätverk finansierat av USA.
Sändningarna startade i juli 1949 och skedde på alla östeuropeiska språk och var en motvikt till regimkontrollerad nyhetsförmedling inom östblocket. Det ursprungliga målet var att sprida väst- och särskilt då USA-vänlig propaganda och information till icke-demokratiska länder. Radionätverken ägs av den amerikanska federala myndigheten U.S. Agency for Global Media. Sändningarna motarbetades genom aktivering av starka störsändare, och speciellt under Stalin-tiden betraktades det som en statsfientlig handling att lyssna på RFE. När sändningarna startade användes en mobil 7,5 kW-sändare, och sändningstiden var då endast 10 timmar i veckan. År 1951 uppfördes fem fasta sändare i Västtyskland och sändningstiden ökades efter hand.

Efter Ungernrevolten anklagades stationen för att dess sändningar skulle ha bidragit till stora ungerska förluster och vilselett det ungerska folket med information om att amerikansk hjälp var nära medan de gjorde motstånd mot den sovjetiska armén. En utredning visade dock att detta inte var fallet. Efteråt skapades en avdelning som skulle säkerställa att sändningarna var korrekta och professionella.

Radio Free Europe finansierades av CIA fram till 1972, och därefter direkt av kongressen. De flesta sändningarna till Östeuropa upphörde under 1990-talet, och fokus ligger numera på Centralasien och Mellanöstern under namnet Radio Liberty.”

Igor Hallas var tekniker och arbetade på en störsändaranläggning i USSR. I artikeln nedan berättar han om tekniken bakom och hur störgeneratorn var uppbyggd med fyra dubbeltrioder.

The Noise Generator
– av Igor Hallas –
The noise with which we jammed the incoming broadcasts was produced by a special generator. This was known as the GMD – generator meshajushtshego deitsvija, in direct translation, the interference activity generator. Each objekt had a GMD, and each radio bureau had one as a back-up. After every minute of producing interference noise, each generator would also transmit its call sign. For instance, objekt 65’s call sign was the Morse code letter for Y, objekt 602’s, the Morse letter for V.

GMD-enheten är monterad nederst i det högra stativet.

A GMD unit actually consists of four separate generators, each one with a twin triode 6N7
(see diagram).

G1 gives the frequency 135Hz
G2 gives the frequency 3Hz
G3 gives the frequency 320Hz
G4 gives the frequency 5Hz

All of them are multivibrators, therefore, impulse current generators.
G1 and G3 are the basic generators, while G2 and G4 are the sub-generators, which modulate the frequency of the basic generators. G2 modulates G1’s frequency by +-3Hz, and G4 modulates G3’s frequency by +-5Hz. The noise produced by G1 and G3 are blended together to create the constant static and blaring with which the radio broadcasts were jammed, and which the radio listener finally heard.

These Russian noise generators were actually quite cleverly made. Although all LW, MW, and SW broadcasts were always amplitude modulated (AM), amplitude modulation was not used for jamming, but rather frequency modulation (FM). And this, on such a narrow strip as is needed in a band for 1 station, that is, 9-10kHz. If the transmission bearing wave is viewed with an oscillograph, the modulation cannot even be observed, as if it didn’t exist.

The noise generator was regarded as the most secret device at the objekt. Outwardly, it didn’t differ in any way from a common amplifier.

The work that was done at the objekt was of course top secret. It was strictly forbidden to talk to any acquaintance or relative about the work. Needless to say, photographing the objekt was just as strictly forbidden. Getting caught could have brought with it a 25 year prison sentence. Nevertheless, we took pictures, talked about our work, and sometimes, at night, even brought in friends to show them the jammers. No one got caught.

The noise generator, or jammer, was the last device to be explained to a new employee at an objekt. Any other Estonian Radio Centre employee who came there and happened to ask questions about the device, was told that it was just one of the many amplifiers in the broadcasting station.

As a matter of fact, I had an experience like that when I was still going to Technical School and was doing my internship at Laitse radio broadcasting station. For some reason, they had a GMD there at the time. I stumbled upon it, and not knowing what it was, of course made inquiries. The response was, that this was a modulation amplifier. We saw the construction of objekt nr. 602 with our own eyes, when we were attending the Technical School, in 1953 – 1955. We could clearly see the work in progress from the classroom windows. We asked teacher Arnold Isotamm what kind of transmission towers these were. He wouldn’t say, although he obviously knew. Now, 46 years later, I can’t say exactly what year that was. But it was most likely 1954. The general building of the jamming stations began about 1950 – 1951.

Schemat lockade mig att bygga en egen generator meshajushtshego deitsvija för att i experimentellt syfte undersöka mer i detalj hur effektiv den var.

Schemat som Igor Hallas visade renritades. De flesta komponetvärdena gick att tyda.

Ett chassie av al-plåt bockades till för de fyra rören. Några av de fasta motstånden ersattes med potentiometrar för att få fler frihetsgrader vid injusteringen. Fyra 6N7 stålrör letades fram i junkboxen och i brist på vanliga Bakelitesocklar fick det bli keramiska dito.

Som vi kan se är det en synnerligen okomplicerad apparat med ganska få komponenter kring rörhållarna. Komponenterna som användes var med några få undantag av fabrikat Philips tillverkade under 60-talet men fortfarande friska i bra skick.

Apparaten fungerade direkt vid spänningstillslag 6,3 V glöd och 250 V anod, men frekvenserna stämde inte riktigt med tabellen Igor publicerat i sin artikel. Några kondensatorer byttes till andra värden och sedan gick det att justera in alla fyra oscillatorerna med potentiometrarna till exakt rätta frekvenser.

För att avprova GMD under verkliga förhållanden så lät jag generatorn modulera en signalgenerator. Utsignalen matades sedan in på antenningången i en mellanvågsmottagare parallellt med antennen. Genom att justera utnivån på signalgeneratorn gick det att återskapa störningarna tämligen exakt så som de lät i mottagarna på 60-talet.

Här nedan är ett exempel på hur min egenbyggda GMD stör ut en mellanvågsstation som sänder på ryska. Mycket närmare verkligheten än så kan man nog inte komma. Forna tiders BCDX-are minns och känner säkert igen det mycket speciella malande oljudet. Alla dagar i veckan från tidigt 50-tal till en bra bit i modern tid.

@

Mastraset i Orlunda 1970

Orlunda långvågsstation byggdes 1958 till 1961 i Orlunda sydost om Vadstena och invigdes i maj 1961 av Prins Bertil. Det var en modernare station på 2 × 300 kW för parallelldrift från Compagnie Français Thomson-Houston (CFTH, idag enbart Thomson). Slutrören var utrustade med vapotron-kylning, en CFTH-specialitet.

Antennsystemet var en unik ringantenn, utvecklat av civilingenjören Folke Strandén vid Televerket, bestående av fem 200 m höga master stående i en ring runt en centrummast på 250 m med ett inbördes avstånd av 630 m. Projektledare vid uppbyggnaden av Orlundastationen var Tore Myrén vid Televerkets Radiobyrå.

Den 12 juli 1970 kl. 01:50 störtade centrummasten samman under ett åskoväder när blixten slog ned i masten och satte fyr på en av de oljefyllda stagisolatorerna varpå en av staglinorna brast.

Masten störtade samman över bunkern. Bunkern fick obetydliga skador tack vare sin kraftiga konstruktion.

Bilderna kommer från Hörby Rundradios bild- och dokumentarkiv. Det är ett ganska omfattande arkiv med många intressanta bilder att studera. De tidigaste bilderna är från 1926 då Föregångaren till Hörby Rundradiostation, nämligen i Karlsfeldt utanför Hörby byggdes.

Tillbaka till Onslunda och fler bilder från mastraset.

Bunkern med sitt väl tilltagna tak och väggar i armerad betong klarade sig bra. Men sämre var det ställt med den 200 m höga masten.

Herrar i vit skjorta, kavaj och slips. Inspektion av förödelsen.

Inte mycket som gick att rädda här inte. Bara att skära ner till småbitar och köra iväg till metallskrot.

Masten föll delvis över det plåtbeklädda bunkertaket.

Masten ersattes aldrig. Istället kopplades de återstående masterna om och användes med något sämre täckningsområde fram till att sändaren stängdes 21 år senare.

Sändningsfrekvensen alstrades av en extremt noggrann generator, som gjorde att Orlunda kunde fungera som station för normalfrekvens för vetenskapliga ändamål. Räckvidden var dagtid drygt halva Sverige, under den mörka delen av dygnet mycket större, så att stora delen av Europa täcktes.

Sändaren stängdes av 30 november 1991, och 1995 revs de sista masterna. År 1987 hade militär från Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg fått öva sina sabotagekunskaper på tre av masterna. Inspelade filmsekvenser från sprängningen användes i den militära utbildningsfilmen Förebudet.

Totalt upptog stationen 240 hektar inklusive jordnät och kraftkablar nedlagda under plogdjup. Idag finns en 86,4 m hög mast för mobiltelefoni på samma plats som den ursprungliga mittmasten. I januari 2006 skrev några privatpersoner till länsstyrelsen i Östergötland med begäran om att stationsbyggnaden skulle byggnadsminnesförklaras.

Stationens beräknade täckning var en stor del av Finland, hela Danmark, norra Tyskland, södra Norge och halvvägs till Storbritannien. Under stationens sista år ändrade man om något i antennriktningen så att man koncentrerade strålningen mot Finland och Danmark.

@

Bygg själv – Krysslindningsmaskin för Litztråd

Till en nostalgimottagare för 2 m i typiskt 60-tals stuk med radiorör behövdes ett antal 455 kHz mellanfrekvensspolar med högt Q-värde. Ett vanligt sätt för att få höga Q-värden är att tillgripa krysslindning. Fördelarna med krysslindning är dels att kapacitansen mellan varven kan hållas låg och dels att spolen blir självbärande genom att lagren låser varandra. Typiska Q-värden hamnar i häradet 150-200 vilket är precis vad som kan mätas upp i fabrikstillverkade MF-burkar ur skrotade gamla radioapparater.
För krysslindning behövs en särskild lindningsmaskin som lägger ut tråden i zick-zack, lager för lager. Sådana maskiner för hobbybruk fanns att köpa från USA på 40-60-talen och kanske en bit in på 70-talet.

I den äldre litteraturen förekommer byggbeskrivningar av allehanda slag. Även på YouTube finns en del konstruktioner. Några väldigt finurliga men oftast mycket enkla handvevade maskiner men som gör jobbet.

En funktionsprototyp tillverkades först för att experimentera och skaffa erfarenheter. Det var en hel del pyssel att få en bra trådförning och minimera glapp m m. Några veckors research på Internet gav fler uppslag och det blev allt mer tydligt vad som var viktigt att prioritera för fullgod funktion.

En mer mekaniskt stabil och helt glappfri maskin för krysslindning av MF-spolar konstruerades. Axlarna består av 6 mm silverstål och är lagrade med kullager och kulbussningar. Lagerbockarna har fräst ut i aluminium hos min granne i hans 40 år gamla veteranmaskin men försedd med digitalskalor.

Principen är att när spolstommen vevas ett (1) varv så roterar kamaxeln 0,9 varv. På kamaxeln sitter en kamskiva som påverkar trådföraren i sidled. Kamskivans dimensioner och form bestämmer utslaget dvs spolbredden. En handfull utbytbara kamskivor ger spolbredderna 3, 4, 5, 6 och 7 mm där 5 mm bredd visade sig ge en mekaniskt mycket stabil spole med goda prestanda. Stomdiametern till de hemlindade MF-spolarna har valts till 7 mm.

För utväxlingen 1:0,9 används två kugghjul om 20 resp 21 kuggar som printats ut i min 3D-printer.
I prototypmaskinen användes två friktionskopplade hjul som medgav ett stort utväxlingsområde och där varvens täthet kunde justeras inom vida gränser. Problemet här var att injusteringen var hyperkritisk och bara vissa utväxlingar gav fullgott resultat. Mycket experimenterande pekade på att en fast utväxling kring 1:0,9 var optimalt för de dimensioner av spolar som var aktuella att tillverka.

För fullgott resultat måste silkesomspunnen Litz-tråd användas. I mitt fall en tråd med ytterdiametern 0,17 mm bestående av 19 stycken väldigt tunna lackisolerade kardeler.
Silket ger hög friktion så att trådvarven inte glider och de många tunna kardelerna gör tråden extremt mjuk och följsam. Det är att måste för att tråden skall kunna läggas ut i zick-zack lager efter lager och stanna kvar i exakta positioner.

Ett ganska stort antal lindningsprov gjordes och med maskinen kan spolar med 0,17 mm Litztråd 3-5 mm breda på 5-7 mm stomme och med ca 1000 varv lindas innan spolen blir ostabil och tenderar att rasa samman. För 455 kHz spolarna behövs bara ca 180 varv med standardkapacitans om 200 pF som används i de allra flesta rörkonstruktionerna, såväl rundradiomottagare som amatörmottagare av äldre slag.

Trådspänningen och även trådförarens insättningspunkt på spolen och dess tryck mot spolen är kritiska parametrar. Optimal trådspänning ligger mellan 5-10 gram och ger tillsammans med trådförararmens egenvikt ca 15-20 gram tryck mot spolen. Lägre värden ger en lösare spole som får hanteras varsamt och högre trådspänning/tryck än ca 30 gram vill gärna dra in tråden någon tiondels m m mot centrum så att föregående lindningslager inte låses på rätt sätt med ras som följd eller andra defekter.

Som varvräknare används en modifierad Silva stegräknare där den mekaniska vipparmen ersatts med ett litet tungelement som påverkas av en magnet på axeln till veven. Stegräknaren är “smart” så tillvida att den behöver 6 pulser för att börja räkna. Det innebär att enstaka pulser i samband med att axeln vevas fram och tillbaka något varv i samband med fastsättning av tråden inte triggar räknaren. När sen lindningen påbörjas och veven dras runt i jämt tempo så räknas alla varven inkl de första sex, om vevandet fortsätter förbi varv sju eller mer. Okomplicerat och fungerar fint.

För jämnare lindning har en DC-motor monterats. Ett reglerbart motstånd bestämmer hastigheten från krypfart till ganska snabbt. Resultatet blir lika perfekt som kommersiellt tillverkade spolar.

Nu skall det sägas att MF-spolar från skrotade radioapparater hade fungerat lika fint i bygget men då hade man ju också gått miste om alla aha-upplevelserna och inte fått en unik inblick i den magiska krysslindningstekniken. -Varför göra det lätt för sig när det kan göras komplicerat?

@

“This is a test transmission from Stockholm” 1967

Jag har grävt fram de gamla rullbanden från DX-perioden 1966-69 och håller nu på att digitalisera en del av innehållet. Det är en stor bandsamling med många intressanta inspelningar som väcker många minnen till liv. Mottagarna jag använde på den tiden var vanliga träradios, dvs rundradiomottagare med LV, MV och ett antal kortvågsband. De större modellerna, radiogrammofonerna, hade fem kortvågsband och god bandspridning. För att lyssna på SSB-sändningar i en sådan AM-radio använde jag lokaloscillatorn i en andra träradio som inteferensoscillator, BFO. Det var en del trixande för att få lagom styrka och för att hålla frekvensen konstant. Båda apparaterna drev ganska friskt och man fick följa efter med stationsinställningsrattarna hela tiden. Apparaterna fick inte stå för nära varandra för då blev BFO-signalen för stark.

I slutet av 1966 upptäckte jag de s k Point to Point stationerna som körde sina inställningsslingor timma efter timma. Det skulle ta ganska lång tid innan jag förstod vad det var för konstiga sändningar och i vilket syfte. En station som jag hörde ofta och sen kväll på de högre frekvenserna kring 20 MHz var “Televerket i Stockholm”. Stationen var vrålstark här i Lund och ofta helt ensam sent på kvällen då de högre frekvensbanden var döda. Det skulle visa sig att sändaren stod i Hörby bara 37 km härifrån men det visste jag inte då 1967.

Inspelning gjord våren 1967 på en Grundig TK-12 rullbandspelare.

Sändaren i Hörby som modulerades via telefonlinje från Stockholm var avsedd för den fasta trafiken mellan Sverige och många andra länder. Ibland hörde man Stockholm ropa på New York eller Rio de Janeiro för att koppla upp ett telefonsamtal eller bara överföra ett meddelande. Men största delen av tiden var det testslingan som kördes. Mycket låg trafik.

Under något års lyssnande hann jag fånga in knappt 100 sådana Point to Point stationer från hela världen. Alla de franska kolonierna var mycket aktiva på flera frekvenser. Reersö Radio i Danmark och Godthåb Radio körde sina slingor liksom Britterna med sina Cable and Wireless stationer i Aden och på Barbados m fl. Det finns många inspelningar på de gamla rullbanden och kanske jag lägger upp några till sedan.

 

 

300 kW testsändning på 15470 kHz

När jag spanade över kortvågsbandet med min SDR-mottagare den 11 augusti 2015 noterades en vrålstark station som sände en talad testslinga med några olika musik-snuttar. Jag lyssnade en god stund och sedan igen vid flera tillfällen de närmaste dagarna. Testslingan fortsatte mala på. Man uppgav en något anonym e-post adress test@gmail.com och jag rapporterade helt kort att sändningen hördes bra plus att jag ställde några frågor om syftet, var sändaren var belägen, sändareffekt och antenner. Inget svar och allt föll i glömska igen.

5

Så plötsligt idag den 28 jan 2016 damp ett digitalt QSL-kort från Dave G4OYX ner i min inbox.

“Hello,
Thank you for your report and I confirm the details are correct. These transmissions were to fault-find on a 300 kW sender at the UK HF transmitter station at Woofferton. The engineers needed a long test time as the fault was of an intermittent nature.

Babcock, Woofferton is the only remaining UK HF sender broadcast station and also is the only one with this transmission test audio and email address. The audio is contained in a file playout system and incorporates non-copyright music and voice announcements from one of the employees at the transmitter site.

Check out the video presentation of Woofferton on
https://www.youtube.com/user/wooffertonuk

There is also the history of WOF on 
http://www.bbceng.info/Technical%20Reviews/technical_reviews.htm


Thanks for your interest.

73
Dave G4OYX,
(Retired) Senior Transmitter Engineer Woofferton 1982-2012.”

Ja, det var ju både oväntat och trevligt! Filmerna är sevärda och sidan med historiken kring Wofferton ser också ut att innehålla mycket intressant läsning. Tur att det finns jättegott om tid och dygnet har 24 timmar. Vad skulle man annars gjort?

Om Hörby mellanvåg på 1179 kHz

Provsändningarna från Karlsfält på 1179 kHz är nu inne på slutspurten och upphör när tillståndet från PTS löper ut den 31 januari 2016. Än finns det alltså möjlighet att lyssna och även få ett QSL-kort om turen är framme.

Under provsändningarna i samband med VeteranLjuddagen i september 2015 var sändaren placerad i direkt anslutning till Hörby Radioförenings utställning i Östra Sallerup. Därefter flyttades anläggningen till Karlsfält som är just den plats där Hörbys första mellanvågssändare var belägen mellan 1928 och 1937. Karlsfält ligger ca 5 km söder om Hörby.

Inspelningen ovan är ett smakprov på hur sändaren hörs idag här i Lund på 36 km avstånd på en aktiv s k magnetisk loop-antenn med 60 cm diameter placerad 1 m över marken i trädgården.  Ungefär lika bra hörs det i en bättre bilradio. Samma loop-antenn som använts för fältstyrkemätningarna som genomförts.

Sändaren täcker i princip hela Skåne även om signalerna i periferin på 60-70 km avstånd är mycket svaga. Tal är läsbart på de platser där det inte finns några lokala elektriska störningar men lyssning på musik skulle naturligtvis inte varit njutbar, inte ens för oss som är vana att lyssna på svaga kraftigt störda signaler.

Som stationsidentifikation körs en ändlös c:a 20 minuter lång talad slinga med historiska fakta om den första Karlsfältsändaren som byggdes 1928 fram till drifttagningen av “nya radiostationen” 1938 med sin 127 m höga halvvågsantenn för mellanvåg. Sändningarna pågår kontinuerligt dygnet runt alla dagar i veckan utan avbrott. Sändningarna är för mättekniskt ändamål och PTS har beviljat tillstånd för sändningarna.

Sändaren är på 20 W och den effektivt utstrålade effekten (ERP) från antennen är genom noggranna fältstyrkemätningar på 1 km avstånd och med kalibrerad mätutrustning beräknad till 2,57 W. ( I infoslingan anges 5 W som vi först hoppades på att få ut).

Antennen består av en 15 m hög vertikalantenn som försetts med toppkapacitans i form av fyra 30 m långa topplinor samt fyra 56 m långa radialer upphöjda 1 m över marken fungerar som jordplan.

Under vintern 2015 har ett stort antal fältstyrkemätningar genomförts längs stråk i flera riktningar för att dels undersöka huruvida mätresultaten korrelerar med 1928-års mätningar som då utfördes av Radiobyrån vid Kungliga Telegrafverket och dels för att jämföra med moderna beräkningsprogram som numera finns tillgängliga.

Mätresultaten visar förvånansvärt god överensstämmelse med de gamla mätningarna och stämmer också fint med de beräknade värdena.

Under hösten och vintern har ett hundratal lyssnarrapporter kommit in från inte bara Skåne och angränsande landskap utan också så långt bort som Parkalompolo i Pajala socken, ett avstånd om 140 mil.

DX-aren Jan Oscarsson skickade nedanstående ljudfil på hur det lät på eftermiddagen den 24 oktober 2015 i Parkalompolo där han och ett gäng andra mellanvågslyssnare åkt på en expedition för att i en stuga i skogen jaga svaga signaler i en totalt störningsfri radiomiljö.

Några dagar senare fångade Alf Persson sändningarna från samma plats i Parkalompolo. Då lät det så här:

Imponerande hörbarhet tycker jag. Tänk att bara några ynka watt kan nå så långt.

Första rapporten från Finland. Det är Patrik Willför 4 mil söder om staden Vasa som snappat upp signalerna med sin Perseus SDR och 450 m långa Beverage-antenn i riktning mot Spanien.

Mer information om några av de inledande mätningarna finns i ESR:s tidning Resonans http://resonans.esr.se/

Lyssnarrapport kan skickas till; 1179@veteranljuddagen.se

Projektet är ett samarbete mellan Hörby Radioförening, som i sitt museum förvaltar arvet efter Hörby Rundradio, och Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörer (ESR). Totalt har ett 30-tal personer i de båda föreningarna varit direkt inblandade på ett eller annat sätt med förberedelser, upprättande av stationerna, mätningar och utvärderingar. Ett kul och givande projekt på alla sätt och vis då några av oss historieintresserade fått tillfälle att gräva djupt i de gamla arkiven i museet och som bevarats åt eftervärlden.