Mitt radiointresse började vintern 1966-67 med en radiobygglåda som julklapp. Något senare, troligen hösten 1967 byggde jag min allra första mottagare. Jag minns att jag köpte ritningen på Hobbyförlaget. Veckopengen räckte inte till byggsatsen.
Av beskrivningen i Hobbyförlagets katalog framgår all viktig teknisk data, d v s att mottagaren täcker våglängdsområdet 1-15 m och är synnerligen känslig.
Byggbeskrivningen är så tydlig att vem som helst med minimala förkunskaper skulle kunna klara av att få ihop apparaten. Mottagaren blev byggd och brus hördes i hörtelefonen efter diverse vedermödor. Philipstrimmern skruvades fram och tillbaka i timtal. Nästan fullt inskruvad hördes en station som sände toner med olika frekvenser. Långt senare förstod jag att det var ett personsökaresystem på 27 MHz. Med trimmern ungefär halvt inskruvad hördes TV-ljudet för Danmark Kanal 4. Ungefär mitt emellan dessa “kalibreringspunkter” kunde SHM4 som var Polisen i Lund avlyssnas. Med trimmern nästan helt utskruvad hördes någon som pratade med en annan som inte hördes alls. Det skulle senare visa sig att det var Bengt SM7CFF på 2 m jag hade hört. Avstånd mellan oss tvärs över en åker var ca 500 m. Tunna blyertsstreck på trimkondensatorn gjorde det lätt att återfinna de fyra stationerna som hördes. Toner, polisen, TV-ljudet och SM7CFF. Några andra hördes aldrig. Frekvensen för SHM4 var 40,95 MHz fick jag veta långt senare.
Komponenterna som behövdes klipptes ut från gamla radioapparater som det fanns gott om på stadens loppisar. De sämsta kunde man få gratis eller för en krona. Åtskilliga sådana åbäken lastades på pakethållaren och tvåhjulingen leddes hem. Genom att skruva i sönder apparaterna i dess minsta beståndsdelar skapades en ganska komplett junkbox med allt från skruvar, brickor, rörhållare och rör samt massvis med andra komponenter.
Att mottagaren enkelt kunde ändras om till sändare lockade till vidare experiment. Kolkornsmikrofonen i katodkretsen ersattes med en utgångstransformator där den lågimpediva lindningen anslöts till en Tandberg rullbandspelare. Beatles strömmade ut i etern och hördes fint flera hundra meter på en transistorradio. Med mer optimal antenn ökade räckvidden till en knapp kilometer. Spännande tider.
Ritningarna från allt jag knåpade ihop på den tiden finns sparade men tyvärr skrotades byggena efterhand som det behövdes komponenter till något nytt. Sett i backspegeln skulle man naturligtvis sparat allt!
För några år sedan bestämde jag mig för att bygga en sådan mottagare för att mäta upp känslighet och uteffekt. Dessutom en kul grej att ha på hyllan nu när originalet inte finns längre.
Chassieplåten bockades till och komponenter rotades fram. Förutom delarna på bilden behövs några motstånd och kondensatorer plus en bit koppartråd till spolarna.
Bottenplattan sågades till och ytbehandlades med många tunna lager Schellack. Originalet 1967 sågade jag till i slöjden i skolan och den fick nog bara ett lager Zaponlack som var standard på den tiden.
Här är samtliga komponenter kring rörhållaren monterade och glöd- och anodspänningen tillslagen. Ett svagt brus hörs i hörtelefonen vilket tyder på att mottagaren fungerar.
Anslutningarna från vänster; Clips för gemensam jord – 6,3 V – +90V samt 2000 ohms hörtelefon.
Spolen med linken är monterad på en bit Plexiglas som värmts och bockats i 90 grader. Antennen ansluts till de båda clipsen.
Så här ser den färdiga apparaten ut. Känsligheten var faktiskt förhållandevis bra. En AM-modulerad signal kunde läsas med viss svårighet ner till ca -110 dBm. Modifierad som sändare mättes ca 200-300 mW vilket också var tillräckligt för att en liten ficklampsglödlampa med slinga skulle lysa svagt.
@