Det finns en vanlig missuppfattning om att en vertikal antenn ger låg strålningsvinkel och därmed påstås vara bättre än en horisontell dipol. Så kan det vara men det beror faktiskt på omständigheterna. En vanlig horisontell dipol som hänger någorlunda högt och fritt över marken är svårslagen. En horisontell dipol kräver dock två fästpunkter och har en viss riktverkan i lägre strålningsvinklar. En vertikal är i regel lättare att sätta upp och är mer rundstrålande.
PORTABELANTENNER ÖVER MEDELBRA MARK (5 mS/m Er 13)
Jämförelse mellan vertikal och horisontell antenn över medelbra mark
Svart lob: Kvartvågs GP med matningspunkt 1 m över marken med 4 radialer.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över marken.
Det man kan se i vertikaldiagrammet ovan är att vertikalantennen (svart lob) ger en förhållandevis låg strålningsvinkel men att den horisontella dipolen (blå lob) faktiskt ändå är bättre. Simuleringen är gjord i EZNEC. Artikeln är tänkt att visa hur markens egenskaper generellt inverkar och vad som kan förväntas av olika antenntyper i verkligheten.
Svart lob: Vertikal dipol med ändpunkten 1 m över marken.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över marken.
En vertikal dipol med den lägre ändpunkten bara någon meter över marken ger något lägre strålningsvinkel än en 1/4-vågs vertikal med några få radialer. Men den horisontella dipolen på 8 m höjd vinner ändå med nästan 6 dB, dvs 1 S-enhet.
PORTABELANTENNER ÖVER SALTVATTEN (5000 mS/m Er 81)
Jämförelse mellan vertikal och horisontell antenn över saltvatten
Svart lob: Kvartvågs GP med matningspunkt 1 m över marken med 4 radialer.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över saltvatten.
Det finns dock ett fall där vertikala antenner slår ut den horisontella i de lägsta strålningsvinklarna som behövs för DX-förbindelser. Om vertikalen placeras i vattenbrynet eller ännu bättre en bit ut i havet med 2 – 4 upphöjda radialer men som inte har kontakt med vattenytan vinner vertikalen med 3 – 6 dB i de lägsta strålningsvinklarna.
Svart lob: Vertikal dipol med ändpunkten 1 m över marken.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över saltvatten.
Konklusionen blir att det inte finns en bästa antenn, det finns bara olika sorters antenner som lämpar sig för olika förutsättningar och förbindelseavstånd.
En horisontell dipol på 6-10 m höjd över ängs- eller skogsmark är alltid en god kompromiss. I de fall det inte finns några fästpunkter kan en vertikal i form av en tråd tejpad på ett långt teleskopiskt glasfiberspö vara betydligt enklare att få till.
I exemplen ovan har banden 10 MHz och 21 MHz valts för att illustrera hur två vanliga antenntyper för portabelbruk kan förväntas bete sig över dels mark med “normal” konduktivitet och dels över saltvatten med extremt hög konduktivitet.
Innan man väljer antenn behöver man ta ställning till vad antennen skall användas till dvs vilka förbindelseavstånd som skall prioriteras. Gäller det trafik på låga frekvenser som 3,5 och 7 MHz inom en radie av säg 30-40 mil bör vertikala antenner undvikas helt. En horisontell dipol på så låg höjd som 3-4 meter kommer att fungera tillräckligt bra. Finns högre fästpunkter i häradet 6-8 m ökar effektiviteten ytterligare.
Om fokus ligger på DX-förbindelser så kan en vertikal antenn vara den allra bästa lösningen men endast i det fall där antennen kan monteras i vattenbrynet eller en bit ut i havet. Flyttar man upp den vertikala antennen en bit på stranden så blir det snabbt sämre.
@