Författararkiv: Bengt SM7EQL

Field Day med Paraset

Lördagen den 18 juni anordnade Ham-Club Lundensis SK7CE Field Day å Linnebjer Naturområde nordost Lund.

Det är ett lättillgängligt område med flera bra stationsplatser, gläntot och höga antennträd.

Under tidigare portabelaktiviteter bl a på samma plats som igår har många olika kombinationer radio/antenn provats och utvärderats. Bäst har vanliga horisontella dipoler så högt upp som möjligt fungerat.

Denna gång var planen att prova hur Whaddon Radio Set MK VII mer känd som Paraset fungerade i fält och med typiska enkla antenner som användes av agenterna under andra världskriget för att skicka underättelseinformation från de ockuperade länderna till huvudkvarteret Bletchly Park.

Då på den tiden packades Paraset med tillhörande vibratoromformare och batterier i en liten brun resväska för att inte väcka för stor uppmärksamhet.

Som alternativ till resväska har jag byggt upp stationen kring två stycken US/NATO Ammo cans modell M2A1. Designen på dessa robusta plåtboxar är från 50-talet och används fortfarande runt om i världen. Boxarna har försetts med schablonmålad text.

Den vänstra boxen innehåller själva radiotransceivern Paraset, en tillbehörsbox med kristaller och några olika attiraljer samt antenn- och hisslinor. Även ett mindre jordspett, jordlina, papperslogg och pennor får plats här.

Den högra boxen innehåller ett 12 V ackumulatorbatteri,voltmeter, spänningsomvandlare från 12 V till +360 V anodspänning till rören samt en lågfrekvensförstärkare och högtalare för att slippa lyssna i 2000 ohm hörlurararna som användes i original till Paraset. Även en RF-styrd medhörningsoscillator ingår i systemet. Den gula sladden är pick up antenn för medhörningsoscillatorn.

Ett uttag för glöd, anodspänning och LF har monterats på batteriboxen och ansluts via en 1 m lång mjuk kabel till Paraset.

Paraset passar fint att förvara i ammunitionsboxen och det finns som sagt plats för div tillbehör och antennlinor m m. Sändaren är kristallstyrd med stålröret 6V6 och lämnar lite drygt 5 W på 7 MHz. Mottagaren har två 6SK7 rör. Ett som återkopplad detektor och ett som LF-förstärkare för att driva 2000 ohm hörtelefonerna. Längst ner till höger sitter knoppen till den inbyggda telegrafinyckeln som fungerar bra men inte känns som en äkta LM-nyckel från 1800-talet. Dock för ändamålet att sända korta meddelande är den fullt användbar. Vid transport förvaras rören i klämmorna på locket.

Avstämning av antennen sker med hjälp av två glödlampor. En lampa i anodkretsen i sändaren och en lampa i antennkretsen. De båda avstämningsrattarna ställs för maximal ljusstyrka i lampan för antennkretsen. Den andra lampan i anodkretsen lyser när oscillatorn svänger och även ljusstyrkan i den maximeras.

Som alla återkopplade mottagare så kan det vara lite trickigt att finna motstationerna. Frekvensen ändrar sig beroende på återkopplingsgraden. För maximal mottagarkänslighet ställs återkopplingen precis så att detektorn börja svänga men ytterst svagt. Känsligheten är då ungefär som vilken modern radio som helst och inställningen lämpar sig för att ta emot mycket svaga signaler.

När signalstyrkan ökar så tenderar mottagaren att bli överstyrd och återkopplingsgraden får ökas. Samtidigt sjunker mottagarens frekvens så det gäller att ha full koll på skruvandet. Indexstrecken på skalan är mest som referens och har ingen koppling till aktuell mottagarfrekvens. I originalutförandet täckte mottagaren 3,3 – 7,6 MHz på ett halvt varv på vridkondensatorn. Att finna sin motstation under sådana förutsättningar torde ha varit en prövning av tålamodet. Därför har försett min mottagare med bandspridning så att området 6,95 – 7,2 MHz täcks in på ett halvt varv på vridkondensatorn.

Utöver den nämnda frekvensändringen vid återkopplingspådrag (5-10 kHz) driver mottagaren en aning (5-10 kHz) de första 10-20 minuterna innan rören och chassiet värmts upp och beroende på omgivningstemperaturen. Så det är inte helt lätt att finna någon som svarar på ett CQ om denna nu inte är jättestark förstås.

Som “fuskhjälpmedel” använder jag denna lilla transistoroscillator som svänger på exakt samma frekvens som när kristallen sitter monterad i Paraset. Kristallen flyttas över till testoscillatorn och den röda knappen trycks ner. Signalen hörs lagom starkt i Paraset och det är en snabb enkel kontroll som säkerställer att mottagaren lyssnar på samma frekvens som sändarens kristall.

Ett annat bra hjälpmedel är denna Antenna Tuning Indicator av fabrikat Allgon som i all sin enkelhet bara innehåller ett känsligt visarinstrument, en diod och en potentiometer för känsligheten. En mindre modifiering har gjorts i pick up spolen för att 7 MHz skall indikeras. Instrumentet användes förr i tiden för att klippa till VHF mobilantenner och snäpps fast på antennsprötet nära antennfästet. Sen klipptes sprötet ner 1 cm i taget tills max utslag erhölls eller då utslaget precis började minska igen.

I mitt fall snäpps instrumentet med sin “tvättklämma” på antenntråden och det går lätt att justera sändare till max relativ uteffekt. Dock är lamporna tillräckliga och ger samma resultat.

Hela stationen uppkopplad. Som antennanslutning används en stor kristallhållare av samma typ som för kristallen. För att passa vanliga FT243 kristaller har jag gjort en adapter och samma sak för anslutning av antenn och jord. En adapter som försetts med två polskruvar.

I systemet ingår ett kort jordspett som behövs i det fall batteriboxen och Paraset står isolerat från marken på ett bord eller liknande. Jordningen hjälper till att stabilisera avstämningen men tycks inte påverka antennverkningsgraden alls. När Paraset står direkt på marken så räcker kopplingskapacitansen från plåthöljet till marken och jordspettet behöver inte användas.

Som nämndes inledningsvis så var tanken att prova enkla antenner och se hur Paraset fungerade under “svåra antennförutsättningar” De första två timmarna användes 9,7 m linan där ca 3 m hängdes snett upp i ett träd och resten ca 7 m horisontellt ca 2,5 m över marken. En verkligt usel antenn jämför med de möjligheter som fanns att sätta upp något bättre.

Senare under dagen förlängdes antennen med 12 m linan och hissades i den bortre änden upp till ca 6 m höjd. Sändarens mycket enkla antennkrets klarar olika antennlängder utan problem även om den inte är designad för maximal anpassning och verkningsgrad. Men med tanke på omständigheterna och användningsområdet under WWII är det en synnerligen elegant lösning. Skruva på rattarna till max ljusstyrka. Klart. Sänd meddelandet på överenskommen frekvens och tid. Packa ihop och lämna platsen fort.

Så kunde det nog ha sett ut i skogarna på 1940-talet också. Gårdagens övning resulterade i sex förbindelser med SM, DL och OZ.

Reverse Beacon Network visar några av eftermiddagens träffar. Med en bättre antenn så räcker 5 W med marginal för kontakter med hela Europa och även DX när bandet är någorlunda öppet.

Vertikal koaxialdipol för 14 MHz

Denna typ av antenn är inte ny och det finns många beskrivningar och varianter om man söker i litteraturen. Gemensamt för de flesta beskrivningarna är att man utelämnat viktig information och förenklat konstruktionen till den grad att antennen inte fungerar särskilt bra.

I grunden är det en mittmatad vertikal halvvågsdipol men där den nedre halvan av dipolen utgörs av matakabeln. Som isolator mellan den del av matarkabeln som ingår i antennen och resten av matarkabeln som är ansluten till radiostationen krävs någon typ av strömdrossel med så hög common mode dämpning som möjligt.

I de flesta konstruktionerna man finner på nätet har matarkabeln lindats som en spole med ca 5-6 varv. Impedansen i en sådan anordning blir inte särskilt hög och därför blir inte heller isolationen tillräcklig. Ett sätt att konstatera att isolationen är för låg är att SVF ändrar sig beroende på hur matarkabeln placeras eller om man drar med handen längs kabeln.

En annan sak som inte tas hänsyn till är att impedansen i en vertikal dipol placerad nära marken hamnar i häradet kring 100 ohm vilket betyder att SVF aldrig kan bli bättre än ca 2:1 mätt i matningspunkten mellan antennen och matarkabeln. Genom att klippa till matarkabelns längd kan man dock förbättra SVF som sändaren ser.

En antenn vilken som helst bör inte vara avhängig av matarkabelns längd och förläggning. Lösningen ligger i att förbättra anpassningen mellan antenn och matarkabel.

Så ser den färdiga antennen ut med de mått som beräknats enligt EZNEC och sedan verifierats i verkligheten. Eftersom både PVC-isoleringen på antenntråden och glasfiberspöt sänker våghastigheten så måste man ta hänsyn till detta vid konstruktionen.

Procedur för uppmätning av verklig matningsimpedans och injustering av dipolens längd:
En vertikal halvvågsdipol bestående av 0,75 mm2 vanlig PVC-isolerad mjuk installationsledning tejpades på ett 11 m långt glasfiberspö. Matarkabeln lämnade antennen horisontellt ca 10 m för att inte påverka. Matarkabeln som var ansluten till HP8753D Nätverksanalysator kalibrerades Open Short Load.

Avståndet mellan nedre delen av dipolen och marken varierades från 50 cm till ca 1 m. Antennentrådarnas längd justerades för resonans på 14,050 MHz. Uppmätt impedans hamnade i häradet 90-95 ohm resistivt. Trådlängden mättes upp med måttband och matades in i EZNEC som visade resonans på en betydligt högre frekvens beroende på att Er- och Tj- värdena för PVC-isoleringen och glasfiberspöt ännu inte lagts till.

Typiskt Er för PVC och glasfiber är ca 4 och det visade sig att med Er 4 och 1 mm tjocklek på isoleringen så visade EZNEC resonans med den trådlängden som klippts till och mätts in praktiskt.

Samma procedur gjordes med en vertikaldipol tillverkad av RG58 som har 5 mm diameter. Eftersom en ledare med större diameter ger lägre induktans så får man kompensera genom att göra ledaren ca 100 mm längre än den tunnare ledaren som först mättes upp. Impedansen vid resonans på 14,050 MHz mättes upp och hamnade i häradet 98-104 ohm lite beroende på hur matarkabeln svajade i vinden. Användning av Er 4 och Tj 4 gav resonans i EZNEC på 14,050 MHz med den trådlängden som klippts till och mätts in praktiskt.

En tredje provdipol tillverkades där den övre delen utgjordes av den tillklippta 0,75 mm2 tråden och den undre av koaxalkabeln. Dipolen matades som tidigare i mittpunkten och matarkabeln lämnade antennen horisontellt för att inte påverka. Impedansen uppmättes till 98 ohm resistivt vid 14,050 MHz.

Nästa steg i konstruktionen var att mata vertikaldipolen som avsett via den nedre dipolhalvan. Som isolator användes en strömdrossel bestående av 7 varv tunn koaxialkabel lindad på ett ferritrör. Drosseln är beskriven i ett annat inlägg här på bloggen. Sök på “Strömdrossel”.

Nätverksanalysatorn anslöts till strömdrosseln och det kunde konstateras att resonansfrekvensen låg ett par hundra kHz lågt som förväntat eftersom drosseln inte har så hög isolation som t ex en isolator av porslin. För att kompensera för drosselns påverkan kortades den undre dipolhalvan en aning tills resonansfrekvensen åter hamnade på 14,050 MHz. SVF visade strax under 2:1 som å ena sidan är användbart om man har en radio med inbyggd ATU men å andra sidan är onödigt högt.

För att anpassa 98 ohm till 50 ohm kan man använda en kvartvågstransformator av 70 ohms koaxialkabel. Närmaste standardkabel är RG59 som har 75 ohm. Eftersom man måste räkna med hastighetsfaktorn 0,66 så blir kabeln inte tillräckligt lång för att utgöra den nedre dipolhalvan. Därför skarvades en bit RG58 till.

Kvartvågstransformatorns med RG59 längd justerades in med hjälp av nätverksanalysatorn och förlängdes sedan med RG58 tills den totallängd som tidigare klippts till och visat resonans på 14,050 MHz. En ny antenn tillverkades och tejpades fast längs glasfiberspöt. Resonansen hamnade aningen högre upp på 14,1 MHz och SVF mättes till 1,2:1 vilket stämmer väl överens med tidigare simuleringar i EZNEC och praktiska mätningar.

Bästa anpassning mot 50 ohm erhölls med den undre dipolhalvan ca 90 cm över marken. Höjden är inte särskilt kritisk. Med resonans på 14,1 MHz håller sig SVF under 1,5:1 på hela 20 mb.

Horisontell eller vertikal portabelantenn?

Det finns en vanlig missuppfattning om att en vertikal antenn ger låg strålningsvinkel och därmed påstås vara bättre än en horisontell dipol. Så kan det vara men det beror faktiskt på omständigheterna. En vanlig horisontell dipol som hänger någorlunda högt och fritt över marken är svårslagen. En horisontell dipol kräver dock två fästpunkter och har en viss riktverkan i lägre strålningsvinklar. En vertikal är i regel lättare att sätta upp och är mer rundstrålande.

PORTABELANTENNER ÖVER MEDELBRA MARK (5 mS/m Er 13)
Jämförelse mellan vertikal och horisontell antenn över medelbra mark

10 MHz:
Svart lob: Kvartvågs GP med matningspunkt 1 m över marken med 4 radialer.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över marken.

Det man kan se i vertikaldiagrammet ovan är att vertikalantennen (svart lob) ger en förhållandevis låg strålningsvinkel men att den horisontella dipolen (blå lob) faktiskt ändå är bättre. Simuleringen är gjord i EZNEC. Artikeln är tänkt att visa hur markens egenskaper generellt inverkar och vad som kan förväntas av olika antenntyper i verkligheten.

21 MHz:
Svart lob: Vertikal dipol med ändpunkten 1 m över marken.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över marken.

En vertikal dipol med den lägre ändpunkten bara någon meter över marken ger något lägre strålningsvinkel än en 1/4-vågs vertikal med några få radialer. Men den horisontella dipolen på 8 m höjd vinner ändå med nästan 6 dB, dvs 1 S-enhet.

PORTABELANTENNER ÖVER SALTVATTEN (5000 mS/m Er 81)
Jämförelse mellan vertikal och horisontell antenn över saltvatten

10 MHz:
Svart lob: Kvartvågs GP med matningspunkt 1 m över marken med 4 radialer.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över saltvatten.

Det finns dock ett fall där vertikala antenner slår ut den horisontella i de lägsta strålningsvinklarna som behövs för DX-förbindelser. Om vertikalen placeras i vattenbrynet eller ännu bättre en bit ut i havet med 2 – 4 upphöjda radialer men som inte har kontakt med vattenytan vinner vertikalen med 3 – 6 dB i de lägsta strålningsvinklarna.

21 MHz:
Svart lob: Vertikal dipol med ändpunkten 1 m över marken.
Blå lob: Horisontell dipol 8 m över saltvatten.

Konklusionen blir att det inte finns en bästa antenn, det finns bara olika sorters antenner som lämpar sig för olika förutsättningar och förbindelseavstånd.
En horisontell dipol på 6-10 m höjd över ängs- eller skogsmark är alltid en god kompromiss. I de fall det inte finns några fästpunkter kan en vertikal i form av en tråd tejpad på ett långt teleskopiskt glasfiberspö vara betydligt enklare att få till.

I exemplen ovan har banden 10 MHz och 21 MHz valts för att illustrera hur två vanliga antenntyper för portabelbruk kan förväntas bete sig över dels mark med “normal” konduktivitet och dels över saltvatten med extremt hög konduktivitet.

Innan man väljer antenn behöver man ta ställning till vad antennen skall användas till dvs vilka förbindelseavstånd som skall prioriteras. Gäller det trafik på låga frekvenser som 3,5 och 7 MHz inom en radie av säg 30-40 mil bör vertikala antenner undvikas helt. En horisontell dipol på så låg höjd som 3-4 meter kommer att fungera tillräckligt bra. Finns högre fästpunkter i häradet 6-8 m ökar effektiviteten ytterligare.

Om fokus ligger på DX-förbindelser så kan en vertikal antenn vara den allra bästa lösningen men endast i det fall där antennen kan monteras i vattenbrynet eller en bit ut i havet. Flyttar man upp den vertikala antennen en bit på stranden så blir det snabbt sämre.

@

100 kW erp på kortvåg

November 2010; Med kort varsel uppenbarade sig ett tillfälle att använda de stora
KV-antennerna på Hörby Rundradiostation. Många av oss som är uppfödda med stationsnamnet “Hörby” på radioskalan har väl någon gång drömt om att få låna stationen för amatörradio.

Stationshuset med matarledningarna som det såg ut 1952.

Sven-Olof SM7GFD som hade utverkat tillstånd att få låna stationen under en helg samlade ihop en del av sina vänner. Vi som hade den stora äran att få delta var Karl-Arne SM0AOM, Yngve SM7BCX, Göran SM7DLK, Mats SM7GIB samt undertecknad Bengt SM7EQL.

Förberedelserna startade på fredagen med att tjuvkoppla in oss på antennmatrisen.
De vertikala rören är 50 ohm koaxiala transmissionsledningar som går ut till de jättestora baluntransformatorerna som i sin tur matar högohmiga feeders till de olika antennerna.

Den runda koppargrejen överst är innerledaren i en av “koaxrören”. Här ser vi hur de något tunnare RG213 kablarna anslutits med en krokodilklämma. På så sätt fick vi tillgång till fyra olika gardinantenner plus den stora roterbara logperiodiska antennen.

Från antennmatrisen via den ouppvärmda sändarsalen drogs kablarna in i kontrollrummet där fyra QRP-stationer placerats. Visst hade det varit kul att dra på med 500 kW men då hade säkert någon vän av ordning klagat. Nu nöjde vi oss med 1 kW ut men med tanke på att gardinantennerna presterar runt 20 dB gain så blev det ju trots allt 100 kW erp. Inte fy skam.

Mats GIB hade bullat upp med sin K3:a och ett 1 kW PA. Här räckte det med att peta förstrött på tangentbordet för att få 599++ från långväga DX-stationer som låg som på pärlband.

Sven-Olof GFD drar över logperiodaren till Pacific. Det tar en stund eftersom bommen på antennär 60 m och hela stallaget väger många ton.

Göran DLK hade svårt att greppa att JA-stationerna kom in med S9+10 dB mitt på dagen kl 14 på 7 MHz. Både jag och Göran körde en lång rad DX-stationer från JA, HL, BV, 9M2, XV m fl. Alla gav 599 i rapport och en och annan kommenterade “Very strong signals”.

Med 100 W kördes ett gäng japaner och 5R8X på 10 MHz. Jag passade på att lyssna en hel del över banden och kunde bara konstatera att de DX-stationer som låg i antennernas huvudlober var våldsamt starka medan många andra närbelägna knappt hördes alls.

Karl-Arne hade tagit med sig en Drake-Line modell A som tillsammans med mitt ACRJ-1000 PA steg användes för 7 och 14 MHz.

Kontrollpanelen. En del av antennsystemet med gardinantennerna där fasningen kan ändras så att en lång rad fasta riktningar erhålls. Gain 20 dBi.

Som alla lyckade “DX-peditioner” så avslutar vi med en gruppbild. Fr v Mats GIB, Karl-Arne AOM, Yngve BCX, Bengt EQL. Sittande Sven-Olof GFD och Göran DLK.

Som sagt – många av oss som är uppfödda med stationsnamnet “Hörby” på radioskalan har väl någon gång drömt om att få låna stationen för amatörradio.

Drömmen blev verklighet!

@

Rävjakter på 70-talet

Som introduktion till sommaren 1971 rävjakter (Radiopejlorientering RPO) samlades ett gäng ungdomar i Ham-Club Lundensis SK7CE klubbstuga på Linero i östra Lund.

Klubben förfogade vid tiden över ett tiotal rävsaxar och en 2-w rävsändare. Pådrivare i utomhusaktiviteterna var för det mesta Anders SM7DNL och Kenneth SM7DXX.

I soffan från vänster Jens SM7AFV och Bengt SM7CPH. Carl SM7DTU tar ut en bäring.

-Här hörs sändaren starkt!

Jens SM7AFV hann före. Längst upp i 70-talslampan hängde en liten transistoroscillator med ett 9 v batteri.

Kenneth SM7DXX fann också oscillatorn, nu gömd i en dyna. Den lilla sändaren hade en räckvidd om några hundra meter med en trådstump som antenn. Genom att placera ut den i trädgården fick vi ungdomar öva att pejla så exakt som möjligt och med hjälp av sidobestämningen reda ut vilket håll sändaren fanns. Inte lätt i början men övning gav färdighet.

Rävjakterna under sommarmånaderna hölls vid liv hela 70- och 80-talen. Oftast anordnades mindre jakter med en eller två sändare inom ett område av några kilometer från starten. Vid de tillfällena var det mer allvar och både karta och kompass användes.

Billebjär 5 km öster om Lund 1976. Fr vänster Anders SM7DNL, okänd, Kenneth SM7DXX, Anders SM7ECM, Bengt SM7EQL, sittande på marken Stefan SM7DBV, Hans SM7CNU och Tarik SM7COM.

Ibland flaggades för rävjakterna via SSA Bulletinen och då kom folk från hela Skåne. Det kunde som mest bli upp till ca 20 jägare och med tre automatiska rävsändare som ställdes ut i förväg och sedan startades med den inbyggda timern i rätt tid och sekvens.

På senare tid har klubben vid flera tillfällen försökt återaktivera medlemmarna men det har varit knapert med fysiken hos pensionärerna och de riktigt unga i övre medelåldern pustar redan vid tanken.

@

Bygg RF-styrd medhörning

Vid användning av t ex WWII-utrustning och enklare hembyggen saknas ofta medhörning vid morsetelegrafi. Visserligen kan man lyssna på den egna sändaren i mottagaren men då de flesta äldre apparater saknar en väl fungerande AGC så låter det sällan bra. Det låter mer eller mindre överstyrt och med kraftig distortion.

Ett sätt att bättra på komforten är att bygga ihop en RF-styrd medhörningsoscillator som triggas av RF.

“RF i luften” kan fångas upp med en trådstump på några meter i närheten av sändaren eller antennen. Dioden och transistorn i nedre vänstra hörnet nycklar T-nätsoscillatorn uppbyggd kring transistorn i mitten av schemat. Tonfrekvensen kan väljas genom att ändra motståndsvärdena i de två T-näten 10 nF – 8,2k – 10 nF. Prova med 2 st 10 k för lägre frekvens eller 2 st 6,8 k. för högre. Oscillatorn driver ut två-transistorförstärkare till god högtalarstyrka. Nycklingen är helt knäppfri och låter bra.

I mitt fall har jag byggt kretsen som ett luftbygge på en bit kopparlaminat som stoppats i en liten högtalarlåda. En volymkontroll och Till/Från omkopplare samt DC-jack som passar till en standard 12 V batterieliminator tillkommer.

Medhörningsoscillatorn är fast monterad på väggen i mitt radiomuseum och med en ca 5 m tunn kopplingstråd som antenn längs taklisten behövs det bara någon enstaka watt från valfri sändare. Det är ett synnerligen bekvämt sätt att ordna medhörning särskilt när någon sändare skall provas temporärt.

Transistorerna som används är typ NPN BC547 och PNP BC557 eller motsvarande. Alla dioder typ 1N4148.

@

Loppis hos Hörby Radioförening den 21 maj

Hörby Radioförening (HRF) anordnar medlemsmöte med loppis lördagen den 21:e maj kl.10-13. 

Ta med vänner och bekanta som är intresserade även om dom inte är medlemmar. 
Vi bjuder på fika så det är bra om du meddelar hur många som kommer så vi vet hur mycket vi skall köpa in. Det blir även en enkel loppis med möjlighet att ta med ett mindre antal föremål och sälja. Bord kommer finnas utomhus vid fint väder, annars inne. Har du hittat någon intressant apparat som du vill visa får du gärna ta den med dig.

Föreningen har nyligen fått en donation från en nedlagd Radio-TV-butik och föremål från denna kommer att säljas. Utställningen har också fått en liten ansiktslyftning.

/Hörby Radioförening (HRF)

Mer info och vägbeskrivning till museet

ESR Årsmöte 2022 i Hörby

Söndagen den 24 april avhölls ESR Årsmöte 2022 i Hörby Radioförening (HRF) lokaler.

Efter årsmötets formaliteter ägnades dagen åt föredrag och visning av medlemmarnas projekt. Som vanligt fanns gott om loppisprylar som bytte ägare.

Morgan SM6ESG passade på att slå ett slag för de högre frekvenserna och visade sin 23 cm planka som är ett 50 W PA-steg med två stycken 2C39BA. Den har några år på nacken och är sedan många år ersatt av modernare konstruktioner med transistorer.

Den tidstypiska radioverkstaden i 60-tals stuk fick dagen till ära fungera som kök.

Interiör av 10 kW mellanvågssändaren från 1928 som ställts upp i museet. Ett vackert bygge i grova väl tilltagna järnstativ där stor möda lagts på mekaniken och kopplingsledningar av grov blanktråd bockad i 90 graders vinklar.

Museet samlingar omfattar förutom ett stort antal rundradiomottagare, bandspelare och TV-apparater även en avdelning med militär och kommersiell radiomateriel.

På vinden förvaras diverse apparater, komponenter och reservdelar från Hörby Rundradiostation. Röravdelningen innehåller ett par tusen rör av alla slag. Från små mottagarrör till större sändarrör.

Den 3 september planeras Veteranljuddagen med bakluckeloppis, försäljning av rör och komponenter på vinden. Som vanligt blir det också föredrag och rundvisning i museet.

@

LPF för 144 MHz PA-steg

För att dämpa övertonerna från mitt hembyggda 1 kW 144 MHz slutsteg med trioden GS-35B behövdes någon form av filter. Antingen bandpass- eller lågpassfilter. Olika lösningar simulerades.

Ett 5-poligt Chebychev lågpassfilter designades med hjälp av programmet Elsie. Kondensatorerna i prototypen tillverkades av runda aluminiumplattor som svarvades ner till beräknad diameter som skulle ge rätt kapacitans med 1 mm PTFE som dielektrikum. Spolarnas induktans mättes in till beräknade värden enligt Elsie med hjälp av Nätverksanalysatorn. Den första funktions-prototypen fungerade utan handpåläggning och visade bra data.

I den slutliga konstruktionen används en kapsling bestående av ett utfräst Al-block försett med en mellanvägg och lock. Mittkondensatorn på 33 pF delades upp på två belägg om vardera 16,5 pF som monterades på var sin sida av mellanväggen. Det ger fyra kondensatorer med nästan samma fysiska storlek.

Det färdigbyggda lågpassfiltret med 7/16 kontakter.

Kapacitanserna tillverkades av svarvade kopparskivor som gängats M4. Spolarna gjordes av 2 mm koppartråd och är inlödade i de gängade mässingspinnarna som försetts med 2,1 mm hål i ändarna. Konstruktionen blev stabil och krävde ingen intrimning alls. Detta gäller under förutsättning att kapacitanser och spolar noga mäts in exakt innan de löds ihop. Spolarna kräver en enkel mätjigg som kan kalibreras så att mätplanet där spolarna ansluts definieras. Hänsyn togs också till strökapacitanserna som mittstiften i 7/16 kontakterna tillför. I detta fallet 2,2 pF som ingår i de båda 15,8 pF kondensatorerna.

Insertion loss på 144 MHz för enbart filtret, räknat från 7/16 kontakternas lödanslutningar, mättes till 0,06 dB. Dämpningen av 2:a övertonen på 288 MHz visade -20 dB och 3:e övertonen på 432 MHz är -40 dB ner. Tillsammans med grunddämpningen i slutstegets 1/2-vågs anodkrets erhålls mycket god undertryckning av alla oönskade signaler.

@

Stämning 1937

Bland pappren efter Egon SM7PP (SK) hittades en stämning till SSAs 7:e distriktets julfest 1937 i Malmö.

Kul tilltag som säkert uppskattades.

Den kammarlärde Egon SM7PP tog stämningen på allvar och även Henry SM7XU finns med på bild.

@