November 2010; Med kort varsel uppenbarade sig ett tillfälle att använda de stora KV-antennerna på Hörby Rundradiostation. Många av oss som är uppfödda med stationsnamnet “Hörby” på radioskalan har väl någon gång drömt om att få låna stationen för amatörradio.
Stationshuset med matarledningarna som det såg ut 1952.
Sven-Olof SM7GFD som hade utverkat tillstånd att få låna stationen under en helg samlade ihop en del av sina vänner. Vi som hade den stora äran att få delta var Karl-Arne SM0AOM, Yngve SM7BCX, Göran SM7DLK, Mats SM7GIB samt undertecknad Bengt SM7EQL.
Förberedelserna startade på fredagen med att tjuvkoppla in oss på antennmatrisen. De vertikala rören är 50 ohm koaxiala transmissionsledningar som går ut till de jättestora baluntransformatorerna som i sin tur matar högohmiga feeders till de olika antennerna.
Den runda koppargrejen överst är innerledaren i en av “koaxrören”. Här ser vi hur de något tunnare RG213 kablarna anslutits med en krokodilklämma. På så sätt fick vi tillgång till fyra olika gardinantenner plus den stora roterbara logperiodiska antennen.
Från antennmatrisen via den ouppvärmda sändarsalen drogs kablarna in i kontrollrummet där fyra QRP-stationer placerats. Visst hade det varit kul att dra på med 500 kW men då hade säkert någon vän av ordning klagat. Nu nöjde vi oss med 1 kW ut men med tanke på att gardinantennerna presterar runt 20 dB gain så blev det ju trots allt 100 kW erp. Inte fy skam.
Mats GIB hade bullat upp med sin K3:a och ett 1 kW PA. Här räckte det med att peta förstrött på tangentbordet för att få 599++ från långväga DX-stationer som låg som på pärlband.
Sven-Olof GFD drar över logperiodaren till Pacific. Det tar en stund eftersom bommen på antennär 60 m och hela stallaget väger många ton.
Göran DLK hade svårt att greppa att JA-stationerna kom in med S9+10 dB mitt på dagen kl 14 på 7 MHz. Både jag och Göran körde en lång rad DX-stationer från JA, HL, BV, 9M2, XV m fl. Alla gav 599 i rapport och en och annan kommenterade “Very strong signals”.
Med 100 W kördes ett gäng japaner och 5R8X på 10 MHz. Jag passade på att lyssna en hel del över banden och kunde bara konstatera att de DX-stationer som låg i antennernas huvudlober var våldsamt starka medan många andra närbelägna knappt hördes alls.
Karl-Arne hade tagit med sig en Drake-Line modell A som tillsammans med mitt ACRJ-1000 PA steg användes för 7 och 14 MHz.
Kontrollpanelen. En del av antennsystemet med gardinantennerna där fasningen kan ändras så att en lång rad fasta riktningar erhålls. Gain 20 dBi.
Som alla lyckade “DX-peditioner” så avslutar vi med en gruppbild. Fr v Mats GIB, Karl-Arne AOM, Yngve BCX, Bengt EQL. Sittande Sven-Olof GFD och Göran DLK.
Som sagt – många av oss som är uppfödda med stationsnamnet “Hörby” på radioskalan har väl någon gång drömt om att få låna stationen för amatörradio.
Några bilder ur mitt historiska bildarkiv. Här är det Åke Lindvall SM7BE som lånat servicebussen för att köra 144 MHz från höjderna på Romeleåsen några mil sydost Lund.
Teleskopmasten var fast monterad på bussen och användes även för att utröna huruvida TV-mottagning var möjlig och för att bedöma hur stor antenn som behövdes.
VW-bussen med Hörby kanal 2 eller Danmark kanal 4 antenn i teleskopmasten utanför Radio & TV-affären på Stora Södergatan i Lund.
Dags att upprätta station på Romeleåsen.
144 MHz antennen bestod av sex stycken stackade dipoler med reflektorer – totalt 12 element. Vanlig antennlösning på den tiden.
Klart att dra ut masten till fullhöjd.
Platsen man valt ligger högt upp på sydsluttningen av åsen med fri horisont mot Danmark i väster och Tyskland i söder.
Ett klaffbord och en bekväm soffa ser det ut som.
Ett hopp fram till i början av 70-talet
Fr v Rolf SM7DEZ (SK) – okänd – och Bosse SM7DQN (SK)
Ett nytt gäng med Sven SM7DTT, Rolf SM7DEZ och Bosse SM7DQN tog över från samma plats i början av 70-talet och körde Region 1 testerna därifrån under några år.
Bland det första man upptäckte som ung BCDX-are (Världsradiolyssnare) på mellanvågsbandet i mitten av 60-talet var ett antal starka störsändare. Om syftet med dessa störningar kunde man läsa om i tidskriften Eter Aktuellt. Idag finns mycket mer information tillgängligt på Internet. Det finns flera dokumentärfilmer på YouTube som behandlar ämnet mer ingående.
Saxat från Wikipedia: “Radio Free Europe (RFE) och Radio Liberty (RL) är ett radionätverk finansierat av USA. Sändningarna startade i juli 1949 och skedde på alla östeuropeiska språk och var en motvikt till regimkontrollerad nyhetsförmedling inom östblocket. Det ursprungliga målet var att sprida väst- och särskilt då USA-vänlig propaganda och information till icke-demokratiska länder. Radionätverken ägs av den amerikanska federala myndigheten U.S. Agency for Global Media. Sändningarna motarbetades genom aktivering av starka störsändare, och speciellt under Stalin-tiden betraktades det som en statsfientlig handling att lyssna på RFE. När sändningarna startade användes en mobil 7,5 kW-sändare, och sändningstiden var då endast 10 timmar i veckan. År 1951 uppfördes fem fasta sändare i Västtyskland och sändningstiden ökades efter hand.
Efter Ungernrevolten anklagades stationen för att dess sändningar skulle ha bidragit till stora ungerska förluster och vilselett det ungerska folket med information om att amerikansk hjälp var nära medan de gjorde motstånd mot den sovjetiska armén. En utredning visade dock att detta inte var fallet. Efteråt skapades en avdelning som skulle säkerställa att sändningarna var korrekta och professionella.
Radio Free Europe finansierades av CIA fram till 1972, och därefter direkt av kongressen. De flesta sändningarna till Östeuropa upphörde under 1990-talet, och fokus ligger numera på Centralasien och Mellanöstern under namnet Radio Liberty.”
Igor Hallas var tekniker och arbetade på en störsändaranläggning i USSR. I artikeln nedan berättar han om tekniken bakom och hur störgeneratorn var uppbyggd med fyra dubbeltrioder.
The Noise Generator – av Igor Hallas – The noise with which we jammed the incoming broadcasts was produced by a special generator. This was known as the GMD – generator meshajushtshego deitsvija, in direct translation, the interference activity generator. Each objekt had a GMD, and each radio bureau had one as a back-up. After every minute of producing interference noise, each generator would also transmit its call sign. For instance, objekt 65’s call sign was the Morse code letter for Y, objekt 602’s, the Morse letter for V.
GMD-enheten är monterad nederst i det högra stativet.
A GMD unit actually consists of four separate generators, each one with a twin triode 6N7 (see diagram).
G1 gives the frequency 135Hz G2 gives the frequency 3Hz G3 gives the frequency 320Hz G4 gives the frequency 5Hz
All of them are multivibrators, therefore, impulse current generators. G1 and G3 are the basic generators, while G2 and G4 are the sub-generators, which modulate the frequency of the basic generators. G2 modulates G1’s frequency by +-3Hz, and G4 modulates G3’s frequency by +-5Hz. The noise produced by G1 and G3 are blended together to create the constant static and blaring with which the radio broadcasts were jammed, and which the radio listener finally heard.
These Russian noise generators were actually quite cleverly made. Although all LW, MW, and SW broadcasts were always amplitude modulated (AM), amplitude modulation was not used for jamming, but rather frequency modulation (FM). And this, on such a narrow strip as is needed in a band for 1 station, that is, 9-10kHz. If the transmission bearing wave is viewed with an oscillograph, the modulation cannot even be observed, as if it didn’t exist.
The noise generator was regarded as the most secret device at the objekt. Outwardly, it didn’t differ in any way from a common amplifier.
The work that was done at the objekt was of course top secret. It was strictly forbidden to talk to any acquaintance or relative about the work. Needless to say, photographing the objekt was just as strictly forbidden. Getting caught could have brought with it a 25 year prison sentence. Nevertheless, we took pictures, talked about our work, and sometimes, at night, even brought in friends to show them the jammers. No one got caught.
The noise generator, or jammer, was the last device to be explained to a new employee at an objekt. Any other Estonian Radio Centre employee who came there and happened to ask questions about the device, was told that it was just one of the many amplifiers in the broadcasting station.
As a matter of fact, I had an experience like that when I was still going to Technical School and was doing my internship at Laitse radio broadcasting station. For some reason, they had a GMD there at the time. I stumbled upon it, and not knowing what it was, of course made inquiries. The response was, that this was a modulation amplifier. We saw the construction of objekt nr. 602 with our own eyes, when we were attending the Technical School, in 1953 – 1955. We could clearly see the work in progress from the classroom windows. We asked teacher Arnold Isotamm what kind of transmission towers these were. He wouldn’t say, although he obviously knew. Now, 46 years later, I can’t say exactly what year that was. But it was most likely 1954. The general building of the jamming stations began about 1950 – 1951.
Schemat lockade mig att bygga en egen generator meshajushtshego deitsvija för att i experimentellt syfte undersöka mer i detalj hur effektiv den var.
Schemat som Igor Hallas visade renritades. De flesta komponetvärdena gick att tyda.
Ett chassie av al-plåt bockades till för de fyra rören. Några av de fasta motstånden ersattes med potentiometrar för att få fler frihetsgrader vid injusteringen. Fyra 6N7 stålrör letades fram i junkboxen och i brist på vanliga Bakelitesocklar fick det bli keramiska dito.
Som vi kan se är det en synnerligen okomplicerad apparat med ganska få komponenter kring rörhållarna. Komponenterna som användes var med några få undantag av fabrikat Philips tillverkade under 60-talet men fortfarande friska i bra skick.
Apparaten fungerade direkt vid spänningstillslag 6,3 V glöd och 250 V anod, men frekvenserna stämde inte riktigt med tabellen Igor publicerat i sin artikel. Några kondensatorer byttes till andra värden och sedan gick det att justera in alla fyra oscillatorerna med potentiometrarna till exakt rätta frekvenser.
För att avprova GMD under verkliga förhållanden så lät jag generatorn modulera en signalgenerator. Utsignalen matades sedan in på antenningången i en mellanvågsmottagare parallellt med antennen. Genom att justera utnivån på signalgeneratorn gick det att återskapa störningarna tämligen exakt så som de lät i mottagarna på 60-talet.
Här nedan är ett exempel på hur min egenbyggda GMD stör ut en mellanvågsstation som sänder på ryska. Mycket närmare verkligheten än så kan man nog inte komma. Forna tiders BCDX-are minns och känner säkert igen det mycket speciella malande oljudet. Alla dagar i veckan från tidigt 50-tal till en bra bit i modern tid.
Orlunda långvågsstation byggdes 1958 till 1961 i Orlunda sydost om Vadstena och invigdes i maj 1961 av Prins Bertil. Det var en modernare station på 2 × 300 kW för parallelldrift från Compagnie Français Thomson-Houston (CFTH, idag enbart Thomson). Slutrören var utrustade med vapotron-kylning, en CFTH-specialitet.
Antennsystemet var en unik ringantenn, utvecklat av civilingenjören Folke Strandén vid Televerket, bestående av fem 200 m höga master stående i en ring runt en centrummast på 250 m med ett inbördes avstånd av 630 m. Projektledare vid uppbyggnaden av Orlundastationen var Tore Myrén vid Televerkets Radiobyrå.
Den 12 juli 1970 kl. 01:50 störtade centrummasten samman under ett åskoväder när blixten slog ned i masten och satte fyr på en av de oljefyllda stagisolatorerna varpå en av staglinorna brast.
Masten störtade samman över bunkern. Bunkern fick obetydliga skador tack vare sin kraftiga konstruktion.
Bilderna kommer från Hörby Rundradios bild- och dokumentarkiv. Det är ett ganska omfattande arkiv med många intressanta bilder att studera. De tidigaste bilderna är från 1926 då Föregångaren till Hörby Rundradiostation, nämligen i Karlsfeldt utanför Hörby byggdes.
Tillbaka till Onslunda och fler bilder från mastraset.
Bunkern med sitt väl tilltagna tak och väggar i armerad betong klarade sig bra. Men sämre var det ställt med den 200 m höga masten.
Herrar i vit skjorta, kavaj och slips. Inspektion av förödelsen.
Inte mycket som gick att rädda här inte. Bara att skära ner till småbitar och köra iväg till metallskrot.
Masten föll delvis över det plåtbeklädda bunkertaket.
Masten ersattes aldrig. Istället kopplades de återstående masterna om och användes med något sämre täckningsområde fram till att sändaren stängdes 21 år senare.
Sändningsfrekvensen alstrades av en extremt noggrann generator, som gjorde att Orlunda kunde fungera som station för normalfrekvens för vetenskapliga ändamål. Räckvidden var dagtid drygt halva Sverige, under den mörka delen av dygnet mycket större, så att stora delen av Europa täcktes.
Sändaren stängdes av 30 november 1991, och 1995 revs de sista masterna. År 1987 hade militär från Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg fått öva sina sabotagekunskaper på tre av masterna. Inspelade filmsekvenser från sprängningen användes i den militära utbildningsfilmen Förebudet.
Totalt upptog stationen 240 hektar inklusive jordnät och kraftkablar nedlagda under plogdjup. Idag finns en 86,4 m hög mast för mobiltelefoni på samma plats som den ursprungliga mittmasten. I januari 2006 skrev några privatpersoner till länsstyrelsen i Östergötland med begäran om att stationsbyggnaden skulle byggnadsminnesförklaras.
Stationens beräknade täckning var en stor del av Finland, hela Danmark, norra Tyskland, södra Norge och halvvägs till Storbritannien. Under stationens sista år ändrade man om något i antennriktningen så att man koncentrerade strålningen mot Finland och Danmark.
Jag har grävt fram de gamla rullbanden från DX-perioden 1966-69 och håller nu på att digitalisera en del av innehållet. Det är en stor bandsamling med många intressanta inspelningar som väcker många minnen till liv. Mottagarna jag använde på den tiden var vanliga träradios, dvs rundradiomottagare med LV, MV och ett antal kortvågsband. De större modellerna, radiogrammofonerna, hade fem kortvågsband och god bandspridning. För att lyssna på SSB-sändningar i en sådan AM-radio använde jag lokaloscillatorn i en andra träradio som inteferensoscillator, BFO. Det var en del trixande för att få lagom styrka och för att hålla frekvensen konstant. Båda apparaterna drev ganska friskt och man fick följa efter med stationsinställningsrattarna hela tiden. Apparaterna fick inte stå för nära varandra för då blev BFO-signalen för stark.
I slutet av 1966 upptäckte jag de s k Point to Point stationerna som körde sina inställningsslingor timma efter timma. Det skulle ta ganska lång tid innan jag förstod vad det var för konstiga sändningar och i vilket syfte. En station som jag hörde ofta och sen kväll på de högre frekvenserna kring 20 MHz var “Televerket i Stockholm”. Stationen var vrålstark här i Lund och ofta helt ensam sent på kvällen då de högre frekvensbanden var döda. Det skulle visa sig att sändaren stod i Hörby bara 37 km härifrån men det visste jag inte då 1967.
Inspelning gjord våren 1967 på en Grundig TK-12 rullbandspelare.
Sändaren i Hörby som modulerades via telefonlinje från Stockholm var avsedd för den fasta trafiken mellan Sverige och många andra länder. Ibland hörde man Stockholm ropa på New York eller Rio de Janeiro för att koppla upp ett telefonsamtal eller bara överföra ett meddelande. Men största delen av tiden var det testslingan som kördes. Mycket låg trafik.
Under något års lyssnande hann jag fånga in knappt 100 sådana Point to Point stationer från hela världen. Alla de franska kolonierna var mycket aktiva på flera frekvenser. Reersö Radio i Danmark och Godthåb Radio körde sina slingor liksom Britterna med sina Cable and Wireless stationer i Aden och på Barbados m fl. Det finns många inspelningar på de gamla rullbanden och kanske jag lägger upp några till sedan.
Provsändningarna från Karlsfält på 1179 kHz är nu inne på slutspurten och upphör när tillståndet från PTS löper ut den 31 januari 2016. Än finns det alltså möjlighet att lyssna och även få ett QSL-kort om turen är framme.
Under provsändningarna i samband med VeteranLjuddagen i september 2015 var sändaren placerad i direkt anslutning till Hörby Radioförenings utställning i Östra Sallerup. Därefter flyttades anläggningen till Karlsfält som är just den plats där Hörbys första mellanvågssändare var belägen mellan 1928 och 1937. Karlsfält ligger ca 5 km söder om Hörby.
Inspelningen ovan är ett smakprov på hur sändaren hörs idag här i Lund på 36 km avstånd på en aktiv s k magnetisk loop-antenn med 60 cm diameter placerad 1 m över marken i trädgården. Ungefär lika bra hörs det i en bättre bilradio. Samma loop-antenn som använts för fältstyrkemätningarna som genomförts.
Sändaren täcker i princip hela Skåne även om signalerna i periferin på 60-70 km avstånd är mycket svaga. Tal är läsbart på de platser där det inte finns några lokala elektriska störningar men lyssning på musik skulle naturligtvis inte varit njutbar, inte ens för oss som är vana att lyssna på svaga kraftigt störda signaler.
Som stationsidentifikation körs en ändlös c:a 20 minuter lång talad slinga med historiska fakta om den första Karlsfältsändaren som byggdes 1928 fram till drifttagningen av “nya radiostationen” 1938 med sin 127 m höga halvvågsantenn för mellanvåg. Sändningarna pågår kontinuerligt dygnet runt alla dagar i veckan utan avbrott. Sändningarna är för mättekniskt ändamål och PTS har beviljat tillstånd för sändningarna.
Sändaren är på 20 W och den effektivt utstrålade effekten (ERP) från antennen är genom noggranna fältstyrkemätningar på 1 km avstånd och med kalibrerad mätutrustning beräknad till 2,57 W. ( I infoslingan anges 5 W som vi först hoppades på att få ut).
Antennen består av en 15 m hög vertikalantenn som försetts med toppkapacitans i form av fyra 30 m långa topplinor samt fyra 56 m långa radialer upphöjda 1 m över marken fungerar som jordplan.
Under vintern 2015 har ett stort antal fältstyrkemätningar genomförts längs stråk i flera riktningar för att dels undersöka huruvida mätresultaten korrelerar med 1928-års mätningar som då utfördes av Radiobyrån vid Kungliga Telegrafverket och dels för att jämföra med moderna beräkningsprogram som numera finns tillgängliga.
Mätresultaten visar förvånansvärt god överensstämmelse med de gamla mätningarna och stämmer också fint med de beräknade värdena.
Under hösten och vintern har ett hundratal lyssnarrapporter kommit in från inte bara Skåne och angränsande landskap utan också så långt bort som Parkalompolo i Pajala socken, ett avstånd om 140 mil.
DX-aren Jan Oscarsson skickade nedanstående ljudfil på hur det lät på eftermiddagen den 24 oktober 2015 i Parkalompolo där han och ett gäng andra mellanvågslyssnare åkt på en expedition för att i en stuga i skogen jaga svaga signaler i en totalt störningsfri radiomiljö.
Några dagar senare fångade Alf Persson sändningarna från samma plats i Parkalompolo. Då lät det så här:
Imponerande hörbarhet tycker jag. Tänk att bara några ynka watt kan nå så långt.
Första rapporten från Finland. Det är Patrik Willför 4 mil söder om staden Vasa som snappat upp signalerna med sin Perseus SDR och 450 m långa Beverage-antenn i riktning mot Spanien.
Mer information om några av de inledande mätningarna finns i ESR:s tidning Resonans http://resonans.esr.se/
Projektet är ett samarbete mellan Hörby Radioförening, som i sitt museum förvaltar arvet efter Hörby Rundradio, och Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörer (ESR). Totalt har ett 30-tal personer i de båda föreningarna varit direkt inblandade på ett eller annat sätt med förberedelser, upprättande av stationerna, mätningar och utvärderingar. Ett kul och givande projekt på alla sätt och vis då några av oss historieintresserade fått tillfälle att gräva djupt i de gamla arkiven i museet och som bevarats åt eftervärlden.
God jul och gott nytt år tillönskas alla experimenterande radioamatörer och andra radio- och teknikintresserade. Glöm inte bort nyårslöftena! Att träna telegrafi och bygga radio hela 2015. För all del köra DX och aktivera amatörbanden duger gott de också.
Interiör från Radiotelegrafstationen Gamlemark Radio i Skåne.
Den här lilla 10 watt sändaren från 1968 tjänstgjorde i många år på Ham-Club Lundensis SK7CE. I samband med storstädning av förråden var den på väg att hamna i elektronik- återvinningen men räddades i sista stund. Efter genomgång och uppsmörjning är den körklar igen.
Sändaren är avsedd för 80 och 40 m. Kristallstyrd och bestyckad med två stycken EL84. DC-input är uppmätt till 19 watt vilket ger 11 watt ut.
