Mitt radiointresse började vintern 1966-67 med en radiobygglåda som julklapp. Något senare, troligen hösten 1967 byggde jag min allra första mottagare. Jag minns att jag köpte ritningen på Hobbyförlaget. Veckopengen räckte inte till byggsatsen.

Av beskrivningen i Hobbyförlagets katalog framgår all viktig teknisk data, d v s att mottagaren täcker våglängdsområdet 1-15 m och är synnerligen känslig.

Byggbeskrivningen är så tydlig att vem som helst med minimala förkunskaper skulle kunna klara av att få ihop apparaten. Mottagaren blev byggd och brus hördes i hörtelefonen efter diverse vedermödor. Philipstrimmern skruvades fram och tillbaka i timtal. Nästan fullt inskruvad hördes en station som sände toner med olika frekvenser. Långt senare förstod jag att det var ett personsökaresystem på 27 MHz. Med trimmern ungefär halvt inskruvad hördes TV-ljudet för Danmark Kanal 4. Ungefär mitt emellan dessa “kalibreringspunkter” kunde SHM4 som var Polisen i Lund avlyssnas. Med trimmern nästan helt utskruvad hördes någon som pratade med en annan som inte hördes alls. Det skulle senare visa sig att det var Bengt SM7CFF på 2 m jag hade hört. Avstånd mellan oss tvärs över en åker var ca 500 m. Tunna blyertsstreck på trimkondensatorn gjorde det lätt att återfinna de fyra stationerna som hördes. Toner, polisen, TV-ljudet och SM7CFF. Några andra hördes aldrig. Frekvensen för SHM4 var 40,95 MHz fick jag veta långt senare.

Komponenterna som behövdes klipptes ut från gamla radioapparater som det fanns gott om på stadens loppisar. De sämsta kunde man få gratis eller för en krona. Åtskilliga sådana åbäken lastades på pakethållaren och tvåhjulingen leddes hem. Genom att skruva i sönder apparaterna i dess minsta beståndsdelar skapades en ganska komplett junkbox med allt från skruvar, brickor, rörhållare och rör samt massvis med andra komponenter.

Att mottagaren enkelt kunde ändras om till sändare lockade till vidare experiment. Kolkornsmikrofonen i katodkretsen ersattes med en utgångstransformator där den lågimpediva lindningen anslöts till en Tandberg rullbandspelare. Beatles strömmade ut i etern och hördes fint flera hundra meter på en transistorradio. Med mer optimal antenn ökade räckvidden till en knapp kilometer. Spännande tider.

Ritningarna från allt jag knåpade ihop på den tiden finns sparade men tyvärr skrotades byggena efterhand som det behövdes komponenter till något nytt. Sett i backspegeln skulle man naturligtvis sparat allt!

För några år sedan bestämde jag mig för att bygga en sådan mottagare för att mäta upp känslighet och uteffekt. Dessutom en kul grej att ha på hyllan nu när originalet inte finns längre.

Chassieplåten bockades till och komponenter rotades fram. Förutom delarna på bilden behövs några motstånd och kondensatorer plus en bit koppartråd till spolarna.

Bottenplattan sågades till och ytbehandlades med många tunna lager Schellack. Originalet 1967 sågade jag till i slöjden i skolan och den fick nog bara ett lager Zaponlack som var standard på den tiden.

Här är samtliga komponenter kring rörhållaren monterade och glöd- och anodspänningen tillslagen. Ett svagt brus hörs i hörtelefonen vilket tyder på att mottagaren fungerar.

Anslutningarna från vänster; Clips för gemensam jord – 6,3 V – +90V samt 2000 ohms hörtelefon.

Spolen med linken är monterad på en bit Plexiglas som värmts och bockats i 90 grader. Antennen ansluts till de båda clipsen.

Så här ser den färdiga apparaten ut. Känsligheten var faktiskt förhållandevis bra. En AM-modulerad signal kunde läsas med viss svårighet ner till ca -110 dBm. Modifierad som sändare mättes ca 200-300 mW vilket också var tillräckligt för att en liten ficklampsglödlampa med slinga skulle lysa svagt.

@

Här kommer några spridda bilder från dagens besök på Skördefesten Österlen som avhölls på Kaj Olssons gård utanför Svenstorp. Mängder med besökare hade hittat dit liksom förra året.

Det var en lagom lång promenad från parkeringen mitt ute på ett stort fält. För den trötte fanns gratis hästskjuts som jag inte behövde anlita.

På gården finns ett stort kuriosamuseum med en väldans massa kul grejor som samlats in och skänks från byarna på Österlen. Flera miljöer har byggts upp som denna något belamrade bensinmack. Många fina pumpar finns i samlingen.

Lådor och backar med verktyg i en salig blandning. Men det finns mycket att upptäcka.

Ett hundratal veteranbilar fanns uppställda på två stora gräsytor. Här ser vi Bror Magnussons helrenoverade PV 444 årsmodell 1951 med tillhörande husvagn. Bilen hade tagit 13 år att göra i ordning och har varit nedplockad i minsta detalj.

Interiör från husvagnen som var i gott skick och mysigt inredd. Ja så såg det ut förr i tiden.

Bland de tyngre maskinerna hördes denna gamla stenkross som med lätthet krossade ganska stora stenbumlingar och sorterade krossmaterialet till dels makadam och dels singel. De två fickorna till vänster i bild. Maskinen drev av en liten bandtraktor minst lika gammal och minst lika bullrande.

Drygt hundra traktorer möjligen fler plus många olika maskiner som tröskverk och självbindare prydligt uppställda på långa rader. Här fanns nog allt man kunde tänka sig. Ett eldorado för traktorernas vänner som fanns på plats. Även ungarna gillade att klättra upp och ratta maskinerna.

Här ett litet gäng som klättrat upp på ett större tröskverk med tillhörande balningsutrustning. Drivet av tändkulemotor och remdrift.

När det inte arbetades så lögade man sig i solen. Här en pensionerad lantbrukare från en granngård som började sin bana på Alnarp 1962 och sedan dess jobbat med jorden.

Brunnsborrningsaggregat med 35 m slagdjup då det var så den fungerade. I stället för borrkrona användes en krona med vassa eggar som tryckte undan jordmassorna in i centrum där de på något finurligt sätt kunde sugas upp tillsammans med vatten.  En kul maskin med sinnrik mekanik, armar och hävstänger m m.

För de små fanns en hel del djur att se på, klappa och rida.

Smeden var inte hemma just när jag tog bilden men precis så pratar vi här nere i Skåne – i alla fall när vi pratar riktig skånska.

Av köernas längd till matställena att döma så var skånsk äggakaga mest populär tätt fäljd av helstekt gris. Sillamadar fanns liksom spiddekaga och annat som hör Skåne till.

Till vänster en häst som såg ut att ta det hela med ro.

SSA var representerat med denna fina sinkade trälåda.

En del maskiner visades upp på fälten. Trots hög ålder så verkade de fungera bra och gjorde sitt jobb.

För barnen räckte det med höbalar för att hoppa ifrån och ha kul. Vi får hoppas att stadsboarnas ungar inte får hösnuva på kuppen.

Här ser vi tändkulemotorn som drev det stora tröskverket. Till höger kylaren med kedjor som vattnet fick rinna utefter ner i en stor balja. Enkelt och praktiskt.

Detta muskedunder är en maskin för balning av halm med järntråd.  Fungerade utomförträffligt bra och balarna blev ordentligt pressade.

Så värst mycket radio och elektronik fanns inte på den här tillställningen. Jag noterade dock att det på museets ovanvåning fanns en intressant samling elmateriel från tidigt 1900-tal och framåt. Bland alla prylarna på väggen tittade fyra stycken fina äggisolatorer för radioantenn fram. En Willis jeep var bestyckad med en sprötantenn men radion saknades, koaxialkabeln också så den var nog bara till prynad. Trots det lilla inslaget av radio så var det en trevlig dag i nostalgins tecken. Mycket att se på och god mat.

Redan i morse snöade det och snödjupet mätt på eftermiddagen uppgick till 0,5-1 millimeter. Lagom täcke för att ge mer julstämning än det ihållande regnet som plågat oss i en hel vecka.

Termometern visade -5 grader och när detta skrivs mäter vi -8 grader med utsikt till under minus 10 i natt. Med skånska mått mätt väldigt kallt.

Vad kan då passa bättre än att sitta inne i värmen och experimentera med radiobygglådan. Ytterligare några projekt har provats med gott resultat.

A2-sändaren som fängslade mig som nyfiken 12-åring på julaftonen 1965 har naturligtvis undersökts litet närmare.  Här ovan ses en förbättrad version där modulationsgraden kan ställas in med en potentiometer. Några andra modifieringar har också gjorts som gav en snyggare nyckling. Telegrafnyckeln är den gråa ledningen längst ner till höger i bild.

I originalutförandet lämnade sändaren -3 dBm omodulerad bärvåg på cirka 1 MHz mitt i mellanvågsbandet. Med nedtryckt nyckel hördes sändarens modulering över mer än 500 kHz bandbredd med en raspig 500 Hz ton. Några problem att ställa in mellanvågsmottagaren var det inte. Signalen var dessutom stark på en vanlig (?) transistorradio och räckvidden uppmättes till cirka 10-15 m med den medföljande sändarantennen på 5 m längd. Samt en lika lång jordledare.

Med potentiometern inkopplad gick det att ställa ner modulationsgraden så att tonen lät riktigt behaglig i mottagaren. Ungefär den tonkvalitet vi hörde från fartygssändarna på långvåg 500 kHz på den tiden det begav sig. Plotten ovan visar 0 dBm i toppen och analysatorn är inställd för 100 kHz svepbredd samt 10 dB/ruta. Modulationstopparna ligger alltså ungefär på nivån -10 dBm motsvarande 0,1 milliwatt.

Bästa antennanpassning och därmed max uteffekt erhölls genom att koppla in spektrumanalysatorns 50 ohm ingång via en extern vridkondensator till sändarspolens högimpediva ände.  Cirka 200 pF seriekapacitans gav högsta uteffekt.

Den skarpögde har noterat att motstånd och kondensatorer på plastbärarna är av modernare sort. Några av originalen hade nämligen ändrat värde nästan 100% medan kondensatorerna var i det närmaste helt kass. Jag skall leta fram rätt sorts komponenter och snygga till bygglådan vad det lider. Alltid kul att ha den i “originalskick” när projekten är avprovade och den åker upp på nostalgihyllan efter helgen.

Lådan är tillverkad av Kowa Company Ltd Tokyo Japan 1965. Företaget finns kvar än idag och på en sida om deras historia nämns de här bygglådorna i samband med produkter för utbildningsändamål. Numera sysslar man med helt andra saker inom andra brancher.

Finns det någon bland läsarna som sett eller haft denna låda eller snarlika bygglådor så vore det kul med feed back. Min bedömning efter att ha lusläst manualen och byggt några projekt är att den täcker radioområdets absoluta grunder och den ungdom som mixtrat med det här på 60-talet har säkert fått många aha-upplevelser som sedan gett upphov till mer sökande efter svaren på följdfrågorna som måste ha uppstått. Så var det bevisligen för mig i alla fall.

En sak jag minns från tiden 1965-66 är att engelskan ställde till problem och att vår engelsklärare i skolan inte kunde förklara de tekniska begreppen som var okända för henne. Kanske inte så konstigt då motsvarande text på svenska skulle vara väldigt svår för alla som inte visste något om radioteknik alls. Inte mer än att rören i träradioapparaterna brändes och att man kunde få hemska stötar trots att stickkontakten var uttagen ur väggen. Konstigt tyckte man då.

/Bengt

För några månader sedan fann jag av en slump “min” allra första radiobygglåda på en begagnatsajt i Schweiz. Annonsen var då redan flera månader gammal men jag tog chansen och tillskrev säljaren. Jodå, bygglådan fanns kvar men att skicka den utomlands gick inte för sig. Priset var symboliskt och frakten skulle bli dyr och det var allmänt krångligt. Ganska irriterande då jag periodvis letat efter denna “min” bygglåda sedan början av 80-talet då jag insåg att jag saknade den, enbart av nostalgiska skäl naturligtvis.

En kompis, HB9ATU kontaktades och efter div osannolika sammanträffanden så kunde han avhämta lådan i Bern  i samband med ett jobb där och sedan ta den med sig hit till Sverige som han skulle besöka i julhelgen. Kan det bli bättre? Så idag nästan på dagen 49 år senare så fick jag återse min fina bygglåda.

Den ursprungliga bygglådan var en julklapp 1965 då jag var 12 år gammal. Den blev inkörsporten till radiohobbyn via rundradiolyssning och pillande i radioapparater som sedan ledde till morse och amatörradiocertifikat.

Bland de 20 projekten som kunde byggas så var telegrafisändaren nog den mest spännande för en 12-åring. Någon telegrafi kunde jag dock inte på den tiden men på sista sidan i instruktionsboken fanns morsealfabetet i form av prickar och streck så nog gjordes det tappra försök alltid.

Lådan jag fick som tidig julklapp idag var helt komplett så när som att telegrafinyckeln saknades. Att få tag på en sådan i original lär bli svårt om inte omöjligt men det går kanske att improvisera och skriva ut en ny i en 3D-skrivare. I all sin enkelhet är det ju bara en bärare av plast med samma storlek som batterihållaren men med ett fjädrande metallbleck och plastknopp. En enkel sak.

Ett av de större projekten som beskrivs är en mellanvågs- alt kortvågsmottagare med en germaniumdiod i detektorn och två germaniumtransistorer i LF-steget. Bygget visade sig fungera utmärkt och Radio Luxemburg på 1440 kHz dånade in med hög ljudstyrka i kristallörontelefonen nu i kväll. Så man kan då förmoda att samtliga komponenter är i gott skick. Dock fick volympotentiometern en dos kontaktspray och vridkondensatorn motionerades några minuter för att tränga igenom oxidskikten.

Instruktionsboken är på 49 sidor och omfattar 20 byggprojekt med tonvikt på radiomottagare och sändare. Även en morseträningsoscillator, tongenerator, intercomanläggning, LF-förstärkare samt signalföljare kan byggas.

När jag studerar hur projekten beskrivs slår det mig att detta är en fullständig radiokurs på en nivå långt över de certifikatsprov som använts i Sverige de senare 20 åren. På en sida med rubriken “Advanced study on proporties on transistor – on Alpha and Beta” får man en inblick i transistorernas egenskaper och på andra sidor avhandlas principerna för A2-modulering samt hur transistorer biaseras. Faktiskt väldigt avancerat med tanke på att dessa 60-tals radiobygglådor primärt vände sig till unga teknikintresserade tonåringar.

Utöver en komplett uppsättning prylar enligt innehållsförteckningen i lådan fanns div reservdelar och även helt obestyckade komponentbärare.

Det var ett kärt återseende efter snart 50 år och jag skall bygga mig igenom de 20 projekten under julhelgen och passa på att mäta upp sändarna på spektrumanalysatorn för att fastställa ungefär hur mycket uteffekt de ger. Då 1965 lyckades jag medelst långa antenntrådar längs häcken i tomtgränsen överbrygga avståndet 50 m med tonmodulerad telegrafi. Jag minns att signalerna var pyttesvaga på den långa distansen. Men spännande var det!

/Bengt