Idag skall ett “Buddipole portabel antenna kit”, konfigurerat för 21 MHz jämföras med min hemmasnickrade GP baserad på en Ra200 whip-antenn med extra toppspröt för att få rätt längd.

Buddipole antennen har just installerats på den 2,4 m långa teleskopmasten som ingår i kitet. Första intrycket av Buddipole-prylarna är ganska positivt. Passformen och det mekaniska utförandet känns bra. Låg vikt och kitet erbjuder många olika lösningar på simpla snabbinstallerade antenner för 7-28 MHz som kan passa för charterresan eller back pack DX-peditioner. Det sämsta är manualen eller användarinstruktionerna som är onödigt luddigt formulerade.

Kitet som provas idag tillhör Ronnie SM7DKF och skall användas på vår kommande DX-semester till VP5 och J6.

Buddipole-antennen kan konfigureras på flera olika sätt och i denna test har jag valt ett alternativ som ger en radiatorlängd av totalt 2,22 m. Alltså en dryg meter kortare än den kvartvågsradiator jag använder i min egen antennlösning. För att få resonans krävs därför en liten induktans i form av en spole med flyttbara uttag. Spolen är placerad 55 cm ovanför matningspunkten. Sprötet ovanför är en 1,67 m lång teleskopantenn. I kitet ingår en extra 55 cm lång förlängare som skulle ge en total antennlängd av 2,77 m och där spolens induktans skulle kunna minskas. Här vill jag dock prova mini-versionen. Buddipole-antennen är försedd med två 3,6 m långa radialer med matningspunkten 2,4 m och ändpunkterna 1,5 m över marken.

Referensantennen är mitt eget portabelkit baserat på Ra200 sprötet. Även här används två radialer men som är 3,1 m långa för att antennen skall vara resonant på 21 MHz med 9 sektioner av whipantennen och på 18,1 MHz med 11 sektioner.

Ra200 antennen har 8 sektioner och tre extra sektioner har tillverkats för att kunna förlänga antennen. Mitt antennsystem täcker alla band mellan 14-28 MHz där antennen är självresonant utan spolar och behov av justeringar på plats.

Matningspunkten sitter 1,7 m över marken och masten består av teleskopisk walking stick – sådana där stavar som pensionärerna springer runt med på sina promenader – plus en 50 cm lång förlängare med infästning för antennhuvudet där spröt och radialer är fästa.

Någon större skillnad mellan de båda antennerna förväntas nog inte men det kan ju ändå vara kul att prova Buddipole-antennen praktiskt för att få erfarenhet av denna. Dessutom bör en lathund tas fram med rätt val av antal varv på spolen baserat på längden av de radialer som skall användas. Helst skall ju en portabelantenn fungera direkt när den installerats och att pilla med justeringar av spolvarv m m i fält är alltid bökigt och oftast onödigt.

Som tidigare går det att följa experimentet i realtid via Reverse Beacon Network

* SK7CQ sänder med 10 watt till “Ra200-antennen”
* SK7OB sänder med 10 watt till “Buddipole-antennen”

21 MHz bandet öppnar mot USA vid 13-tiden och stänger c:a 22 ikväll.

/Bengt

Gårdagens experiment var en jämförelse mellan den låga GP-antennen med två radialer 25 cm över marken och en vertikal halvvågsdipol med undre benet avslutat 50 cm över marken. Dipolen var en s.k. koaxialdipol men elektriskt beter den sig precis som en vanlig mittmatad dipol. Dock är det praktiskt att kunna mata antennen i ena änden särskilt i portabelsammanhang då det bara behövs en enda hög fästpunkt på c:a 8…9 m höjd.

Jag har valt ut några av de Skimmer-stationer (W3LPL, KM3T och WZ7I) som lämnat flest mätvärden. Resultatet i plottarna nedan visar entydigt att koaxialdipolen är några dB bättre än den låga GP-antennen. Detta var förväntat och stämmer bra med tidigare jämförelser.

* SK7CQ har sänt med 10 watt till den låga GP-antennen.
* SK7OB har sänt med 10 watt till den vertikala koaxialdipolen.

W3LPL

KM3T

WZ7I

Denna mätning var den sista just nu. En preliminär rangordning av antennerna med början av den sämsta skulle då se ut så här när de är placerade på gräsmattan:

* Låg 1/4-vågs GP med två radialer 25 cm över marken.  Referensantenn 0 dB
* Samma GP med matningspunkten 1,7 m över marken. + 1-2 dB
* C-pole antennen med matningspunkten 1 m över marken. + 1-2dB
* Vertikal koaxialdipol med undre benet 1 m över marken. + 3-4 dB
* Horisontell dipol på 7 m höjd. + 4-5 dB.

Det skall också noteras att att den låga GP-antennen med två radialer visat sig vara likvärdig med den horisontella dipolen när GP:n var placerad alldeles i vattenbrynet vid kusten och dipolen in på land. Möjligen vinner dipolen med någon dB på medellånga distanser till nordvästra USA medan GP:n är bättre för längre distanser. Några få mätvärden från USA:s västkust indikerar att så är fallet. Den horisontella dipolen är däremot klart bättre på korta distanser inom 100-200 mil men då i dipolens huvudriktningar.

Konklusionen bör vara den att den låga GP-antennen som enkelt låter sig monteras direkt på radiolådan och är helt fribärande är ett bra alternativ att utgå ifrån. Genom att höja matningspunkten några meter kan en, möjligtvis två dB vinnas men det är tveksamt om utslaget blir så tydligt i de fall antennerna placeras i vattenbrynet på stranden som nu är tänkt.

Ovanstående rangordning baserar sig på ett tiotal olika mätomgångar och de fem antennerna i olika kombinationer mot varandra.

/Bengt

C-pole antennen ersattes med en horisontalpolariserad 1/2-vågs dipolantenn med matningspunkten på c:a 7 m höjd för att jämföra mot GP-antennen på låg höjd. Denna kombination har provats några gånger tidigare med nära nog identiskt resultat. När det gäller antennexperiment så bör det påpekas att en gång är ingen gång. Många saker kan ställa till det. Slumpen och varierande konditioner m m. Därför bör experimenten upprepas vid olika tillfällen för att testa reproducerbarheten i mätningarna.

Dipolen monterades med matningspunkten på 7 m höjd i en glasfibermast. Dipolbenen spändes ut med långa linor så att ändpunkterna hamnade på c:a 6 m höjd.

GP-antennen monterad som tidigare på radiolådan.

* SK7CQ sände med 10 watt på GP-antennen.
* SK7OB sände med 10 watt på dipolen.

W3LPL

KM3T

Ja, det är väl ganska tydligt att dipolen hamnade högst i dagens försök. Uppskattningsvis 3-5 dB.

Det står också klart att en höjning av GP-antennens matningspunkt från 25 cm till 1,7 m ger c:a 1 dB högre antennvinst.

Nästa antenntyp som skall utvärderas gentemot den låga GP:n är en vertikal koaxialdipol försedd med en strömdrossel för att isolera/bryta av det undre antennbenet c:a 50 cm över gräsmattan.  Den borde klå den låga GP:n men inte nå upp till den horisontella dipolens värden?

/Bengt

Idag lördag eftermiddag och kväll jämförs GP-antennen monterad direkt på radiolådan innehållande KX3 och batterier m m med C-pole antennen. På bilden nedan används en dummy-låda då fyrsändarna är lokaliserade inomhus och antennerna matas med lång koaxialkabel.

Precis som tidigare är en strömdrossel placerad nära antennens matningspunkt för att isolera bort inverkan från koaxialkabeln. Matningspunkten sitter c:a 25-30 cm över gräsmattan och de två radialerna är 3,2 m långa och utsträckta på samma höjd. Detta är nog den mest minimalistiska antennen som är lätt att installera på stranden i vattenbrynet. Kräver ingen mast och inga staglinor. Vikten i radiolådan är tillräcklig för att antennen skall stå stabilt om det inte blåser för mycket. Matarelementet är en 8-sektioners typ Ra-200 antenn med en extra sektion påskruvad i toppen. 9 sektioner och ger tillsammans med valda radiallängder resonans på 21,0 MHz  med SVF 1,2:1. Samma antenn med matningspunkten placerad på 1,7 m höjd och i övrigt samma längder på strålare och radialer resonerar på 21.1 MHz med SVF 1,05:1.   Någon finjustering är inte nödvändig då bandbredden är tillräckligt stor för att täcka in olika monteringsscenarion.

GP-antennen jämförs nu med C-pole antennen som liksom tidigare har sin matningspunkt 1 m över gräsmattan.

* SK7CQ sänder med 10 watt mätt i matningspunkten på GP-antennen.
* SK7OB sänder med 10 watt mätt i matningspunkten på C-pole antennen.

Här kan experimentet följas i realtid via Reverse Beacon Network.
http://www.reversebeacon.net/dxsd1/dxsd1.php?f=0&c=sk7*&t=dx

Genom att samla in många mätvärden från målområdet som tills vidare är nordöstra USA där det finns ganska många Skimmer-mottagare så går det att få en ganska klar uppfattning om vilken antenn som ger bäst resultat. Just de här två antennerna ligger väldigt nära och kan sannolikt anses vara likvärdiga. Tidigare försök har visat att en halvvågsdipol på c:a 7 m höjd ger c:a 4 dB högre mätvärden än GP-antennerna. Det har också visats att GP-antennerna placerade på öresundsstranden alldeles nere i vattenbrynet ger likvärdiga mätvärden som dipolen placerad 7 m över gräsmattan in på land.

Sammanfattningsvis gäller att på land går en horisontell dipol bäst och i vattenbrynet vinner GP-antennen.  Möjligen skulle en horisontell dipol bli aningen bättre alldeles i närheten av havet men ändå inte ge den låga strålningsvinkeln som GP-antennen ger och som kommer mer till sin rätt på längre distanser än nordöstra USA som ju får betecknas som medeldistans i sammanhanget.

Uppdatering kl 22.53 den 11/10 2014
Konditionerna mot USA är över för idag och fyrarna stängda. De tre stationer som rapporterat flest träffar är W3LPL, KM3T och WZ7I. Samtliga i nordöstra delen av USA.

W3LPL

KM3T

WZ7I

Slutsatsen får väl bli att de båda antennerna som jämförts idag är helt likvärdiga. I morgon fortsätter försöken med en halvvågsdipol på 7 m höjd mot GP-antennen 25-30 cm över marken. Denna kombination har undersökts några gånger tidigare  men under sämre konditioner som inte gav tillräckligt många mätvärden för att dra tillräckligt säkra slutsatser.

/Bengt

Utvärderingen av C-pole antennen har fortsatt idag. Preliminärt resultat är -1 dB relativt GP-antennen.

Plotten visar hur de båda antennerna rapporterats från W3LPL under fredagseftermiddagen och kvällen. SK7CQ sände på en GP-antenn med matningspunkten 1,7 m över marken och försedd med två radialer. SK7OB sände på C-pole antennen med matningspunkten 1 m över marken. Skillnaden är minimal och lite beroende på hur man medlvärdesbildar fler mätvärden även från andra stationer i USA så vinner GP-antennen med c:a 1-2 dB.

/Bengt

Idag utvärderas en C-pole antenn för 21 MHz. Jämförande mätningar mot en GP-antenn.

GP-antenn med matningspunkten 1,7 m över marken och med två 3,2 m långa radialer. Matning sker via en strömdrossel för att isolera bort koaxialkabeln.

C-pole antennen. Matningspunkten sitter 1 m över marken och antennens övre spridare på 4 m höjd.

Matning sker via en strömdrossel för att isolera bort koaxialkabeln. Vid testerna är uteffekten från sändaren justerad till 10,0 watt mätt i antennens matningspunkt.

På ena sidan av de vertikala trådarna finns en isolator där frekvensen justeras genom att trimma längden på den övre tråden och där SVF justeras till minimum med den undre tråden. På så sätt går det att anpassa antennen till 50 och och SVF 1:1 på önskad frekvens.

/Bengt