Författararkiv: Bengt SM7EQL

21 MHz måndag förmiddag

Måndag förmiddag har tillbringats på en klipphäll några meter från havet.

image21 MHz antennen var en kvartvågs vertikal med två radialer utlagda på klippan.  Uteffekt 10 w från KX3.

imageStundtals mycket höga signalstyrkor från Europa. Knappt 200 QSO loggades under några timmar. Omväxlande väder med intensiva regnskurar där himmeln öppnade sig på fem röda sekunder. Våt som en kråka blev jag men man torkar väl upp vad det lider. Vinden kring 10 sekundmeter och det var svårt att höra en del stationer pga kraftigt vindbrus.

imageRonnie SM7DKF satsade på 18 MHz SSB och körde en drös Europa med  10  w från sin KX3.

En svaghet i KX3 är att anslutningen för manipulatorn är mycket högimpediv. En vattendroppe mellan kontakterna räckte för att sätta manipulatorn ur spel. Dock gick det att blåsa rent och fortsätta köra.

Många SM hamnade i loggen och några var otroligt starka.

/Bengt

 

 

 

Bra öppningar på 21 och 28 MHz

Providenciales VP5 söndag förmiddag.

CQWW pågår för fullt med enorma signalstyrkor från USA och Europa. Jag provade att köra en stund på 21 MHz med QRP 1 watt uteffekt till sprötantennen på balkongen. Det blev snabbt pile up från USA och Europa. Även 28 MHz var vidöppet och det var svårt att  finna lediga frekvenser. Kul att det fungerar med så simpel utrustning och antenn. Nåja, banden lugnar väl ner sig på måndag när testen är slut.

image

Utsikt från rummet tidig morgon. Vädret idag är fint med temperaturer kring 26-28 grader i skuggan. De bofasta tycker det är lite kyligt…

/Bengt

QRV från VP5

Vi anlände till Providenciales sen eftermiddag enligt plan och har så smått installerat oss på hotellet. Med en enkel trådantenn på balkongen kördes ett 50-tal stationer på 14 MHz. Fina signaler från USA, EU och Sydamerika.

Denna helgen pågår CQWW-testen så jag ligger lågt ett tag på de vanliga banden. 18 MHz var nästan dött liksom 21 MHz nu ikväll lokal tid. Imorgon blir det utfärd runt om ön för att bla reka några bra ställen att köra radio ifrån.

/Bengt

VP5 & J6 DX-peditionerna

Om allt går som planerat så anländer jag och Ronnie SM7DKF till VP5 Providenciales, Turks & Caicos Islands  sen eftermiddag den 29 november. Möjligen blir det tid för radiokörning en stund på kvällen då de högre frekvensbanden är öppna mot USA och Sydamerika. För Europa är det annars förmiddagarna som blir aktuella.

D1

Exakt vilka möjligheter att sätta upp antennerna på hotellet där vi skall bo vet vi inte. Men det finns många andra alternativa platser att köra ifrån då utrustningen är batteridriven och lätt att ta med sig. Själv har jag rekat några ställen längs Grace Bay Beach och ett av dessa ställen är markerat på kartan ovan. Den gula linjen pekar i 37 grader mot norra Europa d v s hem till Skåne.

D2

Samma plats sedd norrifrån. Någonstans på stranden alldeles vid vattenbrynet bör det gå att köra portabelt ifrån med de vertikala antennerna. Alternativet är horisontella dipoler från några av de många obebyggda tomterna som finns över hela ön.

D7

Utbredningsprognosen för sträckan Providenciales hem till Skåne ser ut så här för december månad. Prognosen är baserad på 10 watt sändareffekt till en GP-antenn och en dipol på 10 m höjd i andra änden av sträckan. Vi kan läsa ut att störst sannolikhet för förbindelse är på 21 och 24 MHz. Även 18 och 28 MHz bör gå bra när konditionerna tillåter. När klockan är 12 UTC så är lokal tid 07 på morgonen.  De primära banden för min del blir 18, 21 och 24 MHz. I skrivande stund finns inga planer på de lägre banden. Det skall noteras att det här inte är en regelrätt sponsrad DX-pedition där vi tvingas sitta klistrade framför radion och köra dygnet runt. Kalla det för DX-semester med några timmars radio när andan faller på. Av samma anledning finns inga bestämda tider och frekvenser och inga sked bestäms i förväg.Operationen från Providenciales avslutas den 6 december då färden går vidare till St Lucia J6.

D4

Ankomst till St Lucia och villan,Chateau Devaux, vi hyrt beräknas till sen eftermiddag den 7 december. Huruvida det blir någon radiokörning den dagen vet vi inte. Vi sammanstrålar med 6 jänkare och jag skulle tro att tiden får tillbringas för att sätta upp master och antenner vid villan. Totalt blir vi 8 stationer aktiva på CW och SSB samt digitala moder. Någon av jänkarna tar med sig grejor för 6 m och om konditionerna mot förmodan skulle räcka till för Europa så är det ju bra.

D3

Närmaste beach från villan ligger på c:a 500 m avstånd. Den gula linjen pekar i riktning Skåne. Det finns en handfull andra alternativa platser på klippavsatser och på gångavstånd som kanske kommer att utvärderas närmare. Men den platsen som är utmärkt på kartan är lätt tillgänglig och använd av jänkarna som körde därifrån förra året.

Villan ligger på c:a 85 m höjd alldeles ute på en klippavsats med ett brant stup ner mot havet. Toppenfina möjligheter att hänga upp dipoler som bör få en utmärkt take off halva varvet runt från väster över norr till öster.

D8

Prognosen för sträckan St Lucia isl – Skåne är i stora drag den samma som för Providenciales. Det är förmiddagarna lokal tid på St Lucia som gäller för Europa. När klockan är 12 UTC är lokal tid 08 på morgonen. USA och Sydamerika öppnar upp på eftermiddagen och under kvällen.

Så ser planerna ut. Jag kommer att köra split och lyssnar c:a 1…1,5 kHz upp. Svaga signaler har företräde framför de jättestarka. De som ropar utan avbrott under pågående förbindelser där det är uppenbart en fråga om dålig trafikdisciplin kommer inte att “höras” av mig. Samma enkla principer som jag tillämpat under de andra DX-peditionerna och som visat sig effektiva.

Det skall bli spännande att se hur ynka 10 watt till minimalistiska antenner står sig och hur väl prognoserna stämmer överens med verkligheten. Jag har skrivit ut en lathund baserat på prognoserna som hjälp att välja optimalt band.

Till slut, radiokörandet är bara en liten del av alla de aktiviteter som planerats på ön. Det blir naturligtvis besök på diverse “turistattraktioner” och vi är även inbjudna till den lokala amatörradioklubben som samlat ihop de flesta aktiva amatörerna på ön. Det finns även ett gäng amatörer som specialiserat sig på QRP-portabel-körning från klippor och stränder och som kommer att vara med oss under veckan. Aktiviteterna avslutas den 15 december.

QSL-manager för VP5/SM7EQL och J6/SM7EQL operationerna är Eric SM6JSM. Korten kommer att tryckas upp i början av januari och beräknas kunna skickas ut fr o m februari/mars eller så.

Reglerna för QSL finns att ta del av på QRZ.COM http://qrz.com/db/sm6jsm

/Bengt

 

 

 

 

 

Mer om portabelantennen

Det här med små portabelantenner verkar ligga i tiden och på begäran så lägger jag ut några fler bilder på hur jag löst saker och ting. Sedan den senaste utgåvan har konstruktionen modifierats för att reducera vikt och volym. När jag bygger så låter jag det ena ge det andra och ser inga problem i att förkasta tidigare lösningar och börja om på ny kula. Tid finns det gott om och råmaterialet för projekt som dessa representerar inga större summor. Att arbeta i verkstaden är dessutom rogivande.

Det stora kitet innehöll två kompletta antennsystem och i princip är det dessa två system som delats upp i två separata kit. Möjligtvis blir det lite mer bekvämt så. Baktanken med projektet är att finna en kombination av antennmateriel som kan passa till små backpacking DX-peditioner typ ta med radion på charterresan där det primära målet inte är att köra radio men där det ändå kan vara kul att ha möjligheten.

C18

Det lilla kitet blev 44 cm långt och väger 1,5 kg. En axelrem syddes på som gör det lätt att transportera. Om ryggsäck kommer på tal – man vet ju aldrig – så går det ju att spänna fast paketet på den också.

C19

Fyra fack rymmer mast, stagpinnar, antennen och div tillbehör.

C20

Från vänster masten som består av 5 stycken 43 cm långa sektioner som kan skarvas ihop. Därefter stagpinnar för stag och radialer. Antennen som tidigare av modell Ra200 8 sektioner med tre 43 cm långa skarvbara toppsektioner. Det grå PVC-röret är en strömdrossel eller 1:1 Balun som det egentligen är. Två radialer och två staglinor plus en bit koaxialkabel. Med dessa prylar går det att få till egenresonanta GP-antenner för 14, 18, 21, 24 och 28 MHz banden. Alla med låg SVF och klara att ansluta till radion.

C21

Masten består av 43 cm långa sektioner av 20 mm stålrör med godstjockleken 0,15 mm. Väger knappt något men är otroligt starka. Bilden ovan visar undre sektionen som försetts med en spets för att lätt kunna tryckas ner i marken eller sanden. Antennhuvudet används för vrida röret om det behöver borras i hård mark samt för att dra upp röret igen. Har provats i den skånska lerjorden och även på sandstranden och fungerar perfekt.

C22

Här är pinnen instoppad i hylsan och ger ett stadigt grepp i “borren”.

C23

Den skarpsynte har kanske redan noterat att rören som används är vanliga kvastskaft som kapats ner. Som skydd för borrspetsen används plasthylsan som fanns på skaftet. Lagom friktion för att trycka på och skyddar ju så att spetsen inte tränger igenom tyget i antennfodralet.

C24

Mastsektionerna har försetts med korta rörstumpar av 20 mm al-rör. Måtten passade så fint att rören kunde knackas in med en hammare och hålls på plats med fyra körnslag. Enkelt och lika stabilt som vanliga tältstänger.

C25

Hela antennen ihopmonterad. Två radialer kan användas som stag om det inte går att få ner marksektionen (vid bergig terräng). De två vita linorna är också staglinor. De är försedda med nyckelringar i ändarna som passar att trä över maströret som bilden visar. De går också att koppla på öglan i stagpinnarna eller bara hängas över stagpinnen som bilden visar.

C26

Samma koncept men nu med Buddipole antennhuvud VersaTee monterat. Alla antenndetaljer har 3/8-24″ UNF gänga så allt passar i alla kombinationer.

C27

För att ansluta radialerna och avlasta dessa mekaniskt tillverkades dessa två skruvar av 10 mm mässingstång som gängades 3/8-24″ och borrades för att acceptera banankontakter.

C28

Radialerna är 6,4 m långa och försedda med flatstiftkontakter i mitten. För 10 och 14 MHz används full längd 6.4 m och för 18, 21, 24 och 28 MHz halva längden 3,2 m.

C29

Vill man packa kitet mer kompakt så ryms strömdrosseln inuti maströret liksom antennfäste och alla stagpinnarna. Även Ra200-antennen kan fördelas på två maströr och omkretsen på antennkitet reduceras ganska mycket.

Nu är frågan om denna delen av projektet är färdigt eller om det finns mer att riva i innan det blir dags att åka iväg.

/Bengt

Antenndetaljer och antennsystem

BNC-anslutningen till mittfästet för portabelantennen har snyggats till en aning. De lösa ledningarna med kabelskor fungerade i och för sig bra men tillförde en aning för mycket induktans vilket medförde att resonansfrekvensen på de högsta banden halkade ner c:a 100 kHz. Detta jämfört med mitt egentillverkade mittfäste som antenn- och radiallängder ursprungligen anpassades för.

C14

Ett T-format kopparbelagt glasfiberlaminat klipptes till och de lösa ledningarna ersattes med en kort bit flexibel 50 ohm koaxialkabel. På undersidan är skärmen förbunden med röd och svart terminal och innerledaren till den blå där radiatorn är påskruvad. Genom att lossa på den svarta muttern och lägga en isolatorbricka undet T-kortet samt förbinda blå och svart terminal med en jumper så blir det möjligt att använda mittfästet även till en horisontell dipol – om nu det skulle behövas.

Ett annat alternativ är att göra ett vändbart kort med konfiguration för GP på ena sidan och dipol på den andra sidan. Kanske jag snidar till ett sådant en dag.

Glasfiberlaminatet och koaxialkabelns öppna ändar impregnerades med hemlagad Schellack och sprit på äkta flingor i styv konsistens. Det ger en vacker rödaktig ton som påminner om WWII-surplus där många komponenter skyddades just på det viset.

Nästa lilla projekt har varit att samla ihop alla antenndetaljerna i ett fodral med sydda fack för respektive pinal.

C15

Packat och klart så är detta den kompletta portabelstationen i två bördor. Radioutrustningen komplett med batterier för 12 timmars ihärdig pile-up samt inbyggd loggdator och tangentbord m m väger knappt 5 kg med bärrem. Antennpaketet med alla nödvändiga tillbehör och en del “bra att ha” väger 4 kg. En bärrem skall sys på det paketet så det blir lätt att hänga över axeln.

C16

Tyget som är av 100% tätvävd bomull påminner lite om canvas men är lättare. Sydda kanaler för de olika antenndelarna. I de bredare facken finns gott om plast för trådar och linor m m. Det finns även ett fack där en inplastad lathund för antennernas sammansättning med mått m m skall få plats. En dummy syns på bilden längst till vänster.

Tygstycket är medvetet väl tilltaget och det skall monteras öljetter i hörnen som tillsammans med en längsgående kanal för en tunn lättviktstältstång typ båge för Igloo-tält som elegant konverterar tyget till solskydd. Det kan nog behövas på en del platser som skall besökas.

C17

De vita pinnarna till vänster i bild är av 5 mm glasfiber och kan användas som stagpinnar och för att fästa radialer eller solskyddet. Därefter tre 42 cm långa skarvbara sektioner till Ra200-antennen som då får en totallängd av 5 m eller en kvartsvåg för 14 MHz. De längsta rören är dels en markpåle för att fästa en teleskopisk antennmast som blir 1,7 m utdragen. I toppen skall mittfästet till GP-antennen sitta. Den gula litet tjockare saken är en 7 m lång glasfibermast som kan bära dipoler för 14, 18 och 21 MHz vilka finns med i paketet. Dipolerna kan hängas som inverterade V eller ett ben vertikalt och det andra benet lutande i förbindelseriktningen. Sen kommer allt krims krams med radialer och linor, två sorters mittfästen, adaptrar, minispolen för 10 MHz och några extra trådar som kan vara bra att ha. Längst till höger ytterligare 4 stagpinnar modell lite längre som primärt är avsedda för förankring av radialerna i marken så att de kommer på lagom höjd.

GP-antennen kan m,ed enkla handgrepp konfigureras för 10, 14, 18, 21, 24 och 28 MHz med låg SVF. Ingen avstämning nödvändig. Paketet innehåller alltså två helt kompletta antennsystem och vill man spara på vikten vid långa vandringar på klippor och i naturen så räcker det ju med att ta med ett av systemen. Då stannar vikten på drygt två kilo för antennerna – och solskyddet – .

/Bengt

Tankar kring ett mittfäste

Antenner och mekaniska detaljerna till antenner är alltid intressanta att studera och filosofera över. För en tid sedan utvärderade jag Ronnie SM7DKF Buddipole antenn som skall användas på vår kommande DX-semester till VP5 och J6. Resultatet var övervägande positivt även om jag noterade några svaga punkter i den mekaniska konstruktionen.

Buddipole-systemet som helhet är annars väl genomtänkt och de ingående delarna i antenn-kiten kan kombineras på många olika sätt allt efter omständigheterna och hur det ser ut på antennplatsen.

På St Lucia isl J6 kommer vi att sammanstråla med sex jänkare bl a Budd W3FF och Chris W6HFP som är ägare till Buddipole Inc. i USA. Gruppen vi deltar i kallar sig Buddies of Carribean där ett gäng om åtta pers åker till någon trevlig ö för att köra radio en vecka. Tanken är också att få tillfälle att tillsamman med andra “Buddipole-användare” utvärdera sina produkter och så klart skapa lite reklam kring dessa. På St Lucia kommer vi alla att ha antenner som på ett eller annat sätt innehåller minst en Buddipole detalj. Helst vill jag ju använda egna hemmasnickrade prylar men får väl vika mig för grupptrycket denna gång men tummar inte på antennernas verkningsgrad.

Häromdagen ankom ett Buddipole mittfäste (VersaTee) och en s k minispole som jag kan använda till mitt eget antennsystem.

C8

I originalutförande ansluter man en ganska lång RG58 koaxialkabel med några påmonterade ferritrör (1:1 strömdrossel) i änden och som är försedd med två korta ledningar med påvulkade 2,5 mm stiftproppar. Dessa kan pluggas i på flera sätt beroende på om man vill använda mittfästet till en dipol eller GP. För att fästet skulle passa till mitt system med mina lågförlust- och lättviktskablar typ Airborne 5+ monterade jag på en vridbar bygel med en BNC-kontakt. I stället för 2,5 mm stiftproppar valdes kabelskor som passar i 1/4″-20 terminalerna på mittfästet. Det ger samma frihetsgrader som i orignialutförandet.

Pinnen med svarta knoppen på bilden ovan är en adapter för att kunna montera mittfästet på min egen antennmast alternativt direkt på portabelstationen.

C9

När jag laborerade med Ronnies DKF:s Buddipole noterade jag att radialerna som jag anslutit till skruvterminalerna inte gjorde kontakt i terminalskruven. Enligt manualen skall dock radialerna anslutas i den stora gängan med en specialskruv som jag inte hade. Hur som helst genom att svarva till några mässingsbrickor och gänga dessa invändigt så löstes kontaktproblemet. So far so good. En sådan ring syns på bilden ovan. Utan ring – ingen säker kontakt eftersom både fästet och muttrarna är av plast.

C11

Antennfästet med “minispolen” monterat på antennmasten.  I toppen är Ra200-antennen påskruvad. Gängan är 3/8-24 UNF och när gängsnitt och tappar anlänt från England så skall jag tillverka några egna anslutningsskruvar för radialerna med dragavlastning så som jag vill ha det.

C12

Spole och fäste i “transportläge”.

Induktansen i minispolen visade sig passa utmärkt till min befintliga 14-28 MHz portabelantenn som nu utökats med 10 MHz.  I de olika Buddipole-kiten ingår större spolar så att man kan täcka även de lägre frekvensbanden men givetvis på bekostnad av verkningsgraden. I mitt fall nöjer jag mig dock med 10-28 MHz. Skulle andra lägre band bli aktuella att aktivera så får det bli med improviserade trådantenner som klipps till på plats.

/Bengt

 

 

 

 

Gammal Myford blir som “ny”

Min gamla Myford bänksvarv sannolikt tillverkad på 50-talet köptes in 1984 för en tusenlapp inkl c:a 50 kg mässingsämne, stumpar i alla möjliga dimensioner och en massa svarvstål och annat tillbehör. Med på köpet följde en gammal hederlig Arboga borrmaskin plus ett koordinatbord och några maskinskruvstycken. Mycket för pengarna får man säga.

Svarven inköptes primärt för att tillverka de mekaniska detaljerna till dåtidens 10 GHz station som var mer mekanik än elektronik. T ex svarvades många kvartvågsdrosslar och hålrumsresonatorer till bandpassfilter. Redan då var svarven behäftigad med diverse glapp och den var i ganska uselt skick. Första renoveringsrundan någon gång på 90-talet innebar total demontering, rengöring och ommålning i maskingrönt. Tidigare färg var någon sorts gulaktigt beige sjukhusnyans a la öststaterna förr och ytan var kantstött och sliten.

Sedan dess har massor av smådetaljer svarvats och jag kan inte förstå hur man som radiobyggare skulle kunna klara sig utan svarv och fräs. Många nya möjligheter öppnar sig med dessa maskiner att fixa till distanser, axlar och andra monteringsdetaljer som sällan finns att få tag på i exakt de mått man behöver.

Den svaga punkten har varit chucken, eller rättare sagt backarna som redan när jag köpte svarven var synnerligen slitna. Problemet visar sig mest när det gäller svarvning av små diametrar och när hål skall borras i änden. Jag har dock klarat mig bra genom att lägga shims av 0,1 mm mässingsremsor mellan svarvämnet och back 2 & 3, de två backar som varit mest slitna och deformerade.

C1

På bilden ser man att den yttre delen av anliggningsytan på backen är bredare – mer sliten – än längre in i chucken. Det betyder att yttre delen inte greppar och att ämnen med mindre dimensioner fjädrar vilket skapar vibrationer vid svarvningen. Detta utöver att ämnet inte centrerades tillräckligt bra.

Ett sätt att lösa detta är naturligtvis att köpa en ny chuck. Ett annat är att slipa om backarna i den gamla 50-tals chucken.

C2

En bit MDF-skiva bultades fast på tvär/längssliden och på skivan monterades min Proxxon Micromot 220E.  Höjden justerades in med hjälp av mellanlägg så noga det gick.

C3

En ring skars av från ett mässingsrör och backarna spändes fast ordentligt. Här kontrollerade jag att backarnas utsida inte var slitna och ojämna vilket dom inte var.  Därefter kördes slipmaskinen igång på högsta varvtal och svarven på låg till medelhög hastighet. Tvärsliden justerades in så att sliptrissan precis nuddade den back som var minst sliten. Med längssliden matades sliptrissan sedan in i chucken. Sakta och steg för steg en halv tiondel i taget slipades backarna ner tills de var helt raka. Nästan två tiondelar slipades bort från back 2 & 3 och c:a en tiondel från back 1. Slipningen tog en dryg timma inkl ett par avbrott för kontrollmätning för att säkerställa att slipningen gick på rätt håll.

C4

När slipningen avslutats gjordes en provsvarvning för att säkerställa att dels centreringen blivit bra, dels att dubbdockan med borrchucken centrerade mitt i ämnet. En bit 5 mm mässingstång svarvades ner några mm och ett grund styrhål borrades med dubbhålsborr i änden.

C5

Därefter borrades ett c:a 6-7 mm djupt hål med 0,8 mm diameter.

C6

Ämnet svarvades ner i små steg om en halv tiondel. Här ovan ser vi 0,8 mm hålet och godstjockleken i “röret” är en knapp tiondels millimeter.

C7

Ytterdiametern blev 0,96 mm mätt med mikrometer. På bilden syns även ett 0,8 mm borr.  Möjligtvis hade det gått att svarva en liten bit till om man tagit det försiktigt i steg om hundradelar. En praktisk test som denna är ganska utslagsgivande när det gäller div glapp i lager och slidar och även att svarvbädden är uppriktad ordentligt på ett tillräckligt stabilt underlag.

Det skall bli skönt att slippa slåss med shimsremsor och man kan undra varför det skulle ta 30 år att komma loss när jobbet bara tog en halv dag allt som allt. Mycket märkligt.

/Bengt

 

 

Tåligare bandpassfilter

Smoke testen av bandpassfiltren för några dagar sedan visade på två svagheter i konstruktionen. Dels överslag i kopplingskondensatorn mellan de båda kretsarna och dels att det bildades koronaurladdning i de öppna ändarna av koaxialkablarna som används som kondensatorer.

Morgan SM6ESG hade vänligheten att skicka mig en bit 0,5 mm Teflon som nu används som dielektrikum och isolator mellan de båda kondensatorbeläggen.

B43

Det övre kondensatorbelägget består av en 1 mm tjock kopparremsa 6 x 30 mm som bockats till så att det ligger dikt an mot Teflon-filmen. Genom att bocka upp änden av remsan gick det lätt att justera in kapacitansen och passbandets frekvensgång.

Koaxialkablarnas båda ändar anslöts till spolen. Kapacitansen blir den samma. Detta löste problemet med korona-urladdningarna.

Konstruktionen känns mekaniskt stabil och en improviserad “drop test” där 21 MHz filtret släpptes 8 gånger i det hårda golvet från 1 m höjd medförde bara en ytterst liten frekvensflyttning av passbandet som i praktiken är helt betydelselös.

Om fler filter skall byggas så finns det flera saker som kan förbättras när det gäller mekaniken. Men det får anstå till en annan gång. Slutdata blev att filtren täcker hela frekvensbanden på 14, 18 och 21 MHz med 0.6 – 0,7 dB genomgångsdämpning. Band till band dämpningen t ex 14 och 21 MHz är 33-35 dB vilket också får anses vara bra för ett simpelt två-krets filter. Dämpningen med ett band emellan t ex 21 och 14 MHz är drygt 50 dB.

B44

Innan filtren skruvades ihop en sista gång (?) så gjordes en ny tålighetstest med det lilla slutsteget. Effekten ökades från c:a 100 watt tills drygt 600 watt kontinuerlig bärvåg utan att rök och blixtar uppenbarade sig. Jag stannade vid 600 watt för att slippa reparera filtren om det t ex blivit överslag inne i koaxialkablarna. Det finns ju gränser. Därefter lades 500 watt kontinuerlig bärvåg på i 1 minut. Koaxialkablarna kändes något varma medan spolarna var skållheta så man skulle kunna grilla korv i dem. Några minuter till så hade förmodligen lödtennet smält och runnit ur. Men åter igen. De cirkulerande strömmarna i kretsarna är väldigt höga så inget konstigt med det.

Samma test men med 100 watt gav betydligt lägre temperatur. Spolen blev halvvarm efter några minuter och koaxialkablarna likaså. För 50 watt som blir max sändareffekt bör marginalerna vara tillräckliga.

/Bengt

 

 

“Smoke test” av bandpassfiltret

Så blev det dags för smoke test av filtret.

Även om det bara skall användas för max 50 watt PEP så finns nog anledning att prova vid högre effekter. En snabbtest av det första labb-filtret med Mica-kondensatorerna visade att det klarade 50 watt CW. Vid c:a 100 watt uppstod överslag i två kondensatorer som sedan uppvisade permanent kortslutning. Efter byte till 2 st parallellkopplade Silver Mica av 500 V typen så klarade filtret 150 watt CW men inte 200 watt. Överslag igen och en av kondensatorerna ökade i kapacitansvärde markant. Tre parallellkopplade 1 kV Silver Mica kondensatorer provades aldrig då jag inte hade några sådana och nya förmodligen är ganska dyra.  Riktiga sändarkondensatorer av “door knob-typen” skulle fungera bra men är stora, tunga och passar inte i ett QRP-lättviktsfilter som detta ändå är tänkt att vara.

B42

Testuppkopplingen. Ett PA-steg matar filtret från vänster. En uteffektmeter terminerad i en 50 ohms konstlast monitorerar effekten som kommer ut på filtrets utgångssida.

B38

Effekten ökades långsamt och vid 200 watt började det pysa någonstans. När  250 watt nivån  passerades “tändes” kopplingskondensatorn mellan de båda resonanskretsarna som ett tomtebloss. Byte till en ny bit SemiRigid koax med längre isolation (bilden ovan) sträckte ut gränsen till drygt 300 watt innan det började lysa igen. Filtret kontrollmättes därefter i nätverksanalysatorn och uppvisade aningen högre genomgångsförluster om några tiondels dB. I övrigt OK.

B39

Bästa kondensator är naturligtvis en luftisolerad sak bestående av två plattor på stort avstånd från varandra. Detta provades och såg ut att klara högre spänning tills det slog över i ett av de keramiska lödtornen som efter en stund var helt svart på ena sidan.

Filtret modifierades  så tillvida att de båda spolarna förankrades i en bit Acetalplast (9 x 13 x 53 mm)där ett kondensatorbelägg från ena spolen limmades fast. Det andra belägget från den andra spolen monterades på en bit blanktråd som bilden ovan visar. Avståndet justerades in för optimal kopplingsgrad. En ny test visade att max uteffekt kunde höjas till knappt 400 watt innan en ljusbåge slog över i kondensatorn som därefter blev varm på röd en sekund så att lödningen släppte och belägget föll av.

Genom att införa en bit 1,5 mm glasfiberlaminat utan kopparbeläggning som dielektrikumoch isolator (i brist på passande Teflon som inte fanns i junkboxen) så erhölls rätt kapacitans med 1 mm luftspalt mellan glasfiberlaminatet och övre kondensatorbelägg. B40

Effekten kunde nu skruvas upp till 500 watt. Vid 550 watt började det pysa igen men denna gång i form av koronaurladdning från en av de öppna ändarna i koaxialkablarna som används som kondensatorer.

B41

Koronaurladdningen slog igenom två lager krympslang som jag avslutat kabeln med. Man ser på bilden ovan att änden av innerledaren är svart. Så den svaga punkten just nu är koaxialkabelarnas öppna ändar. Detta kan rådas bot på genom att ansluta båda ändarna av resp kabel till spolen så som redan gjorts med två av de längsta kablarna. Kapacitansen blir densamma. Dock torde konstruktionen som den står nu klara av 50 watt utan problem som blir max effekt under den förestående DX-peditionen där filtret skall användas skarpt. Själv skall jag hålla mig till 10 watt från min portabelstation KX3 så i det fallet är marginalerna mer än tillräckliga.

Filtret provades därefter vid 150 watt bärvåg i 10 minuter. Spolen och koaxialkablarna blev varma men inte heta. Men det är ju inte så konstigt då de cirkulerande HF-strömmarna i kretsarna är ganska höga även med låg effekt.

Kopplingskondensatorn kan förbättras och en ny mer mekanisk stabil konstruktion skall snidas till för 18 och 14 MHz filtren som står på tur att byggas.

/Bengt