Delarna till portabelantennen som skall användas på den nära förestående DX-semestern börjar komma på plats. Flera antennkoncept har provats med varierande resultat.  Några mer krångliga än andra och svåra att få att fungera. Flera gånger har projektet fallit tillbaka på Ra-200 antennen som jag tycker blir en smidig lösning.

Antennen skall användas tillsammans med Elecraft KX3 och med den inbyggda autotunern är det inte nödvändigt att hålla sig till 50 ohm. Tunern kan stämma av det mesta och klarar av impedanser från c:a 10 ohm upp till 500 ohm med c:a -1 dB förlust i ytterlägena.

Dock valde jag till slut att använda ett antennsystem för 50 ohm och ett SVF under c:a 1,5:1 för att ha möjligheten att mata antennen med 5 mm lågförlust koaxialkabel upp till 20 m utan nämnvärda förluster. Så i normalläget behövs inte den inbyggda autotunern även om den kan vara bra att ha för de band som antennen inte täcker.

Hela kitet består av ett antennhuvud försett med en BNC honkontakt, två banahylsor för radialerna samt en 3/8-24″ invändig toppgänga för antennsprötet. Antennhuvudet är också försett med en 6 mm 150 mm lång metallpinne som passar dels i apparatlådan för KX3, dels i den 1,7 m långa teleskopmasten. En strömdrossel ingår i systemet för att isolera bort matarkabelns inverkan vilket gör att antennen uppvisar samma SVF och resonansfrekvens från installation till installation. Någon intrimning på plats behövs alltså inte.

Två 6,4 m långa radialer med en byglingskabel i mitten ingår. För banden 14 och 18 MHz används fullängd 6,4 m och för 21-28 MHz halva längden 3,2 m.

Till höger om radialerna ser vi en sådan där vandringsstav som pensionärerna kutar omkring med. Tillsammans med en 42 cm lång förlängare av glasfiberrör (det gröna röret till höger om de fyra vita pinnarna) så hamnar antennhuvudet som sticks ner i förlängaren på 1,7 m höjd över marken. Den höjden har visat sig vara en god kompromiss för att få lågt SVF på samtliga band mellan 14-28 MHz med valda radial- och radiatorlängder.

För att förankra radialerna används två av de fyra 50 cm långa stagpinnarna  av 5 mm glasfiberstav. Fjädringen gör att radialerna hålls lagom sträckta och pinnarna sitter stadigt i både gräsmatta och på stranden.

Antennsprötet består av en 8 sektioners Ra200-antenn som kompletterats med tre toppsektioner som kan skruvas samman för att ge en totallängd av knappt 5 m (11 sektioner) som tillsammans med två stycken 6,4 m långa radialer passar exakt för 14 MHz. Med 9 sektioner och två 6,4 m radialer fås resonans på 18,1 MHz och med 9 sektioner och två 3,2 m radialer fås resonans på 21 MHz.

Genom att vika ner en sektion av Ra200-antennen (7 aktiva sektioner) täcks 24 MHz in med hygglig SVF och med 6 aktiva sektioner klaras 28 MHz precis även om resonansfrekvensen ligger lite lågt. Rent prestandamässigt betyder detta inget och huvudsaken är att antennen är optimal på 18 och 21 MHz som är de band jag bedömer kommer att fungera bäst på DX.

Med i antenn-kitet men ej med på bild finns några dipoler för 14, 18 och 21 MHz tillverkade av tunn stark kopplingstråd. Mittfäste och två ändisolatorer av 0,8 mm glasfiberlaminat. Anslutning för BNC-kontakt. Väger och fyller “inget” och passar fint i en teleskopisk lättvikts-glasfibermast som blir 7 m fullt utdragen.  50 cm ihopskjuten och väger 600 gram. Perfekt för ryggsäcken eller resväskan.

Så värst mycket mer på antennsidan skall inte behövas utöver en liten påse med reservdelar kanske.

För att kunna köra flera stationer från samma plats så behövs bandpassfilter. En första labkoppling har tagits fram. I all sin enkelhet blir det två toppkopplade parallellkretsar per band. Filtret får plats i en plastbox med yttermåtten 89 x 134 x 45 mm och klarar av 14, 18 och 21 MHz. För 24 och 28 MHz används ett till formatet litet 24 MHz högpassfilter och skulle banden under 14 MHz bli aktuella så finns ett 10 MHz lågpassfilter också. Även detta i miniformat.

Spolarna har diametern 20 mm och är gleslindade med 2 mm tråd. 8,5 varv för 21 MHz 9,5 för 18 och 10,5 varv för 14 MHz. Uppmätt Q-värde på Boonton 260-AP Q-meter är mellan 320-340 vilket är bra nog för ett litet filter som detta.  De färgglada prickmärkta kondensatorerna är av glimmertyp (tillverkade på 50-talet) och skall ersättas med nya moderna Silver-Mica i slutprodukten.

Filtret täcker både CW- och SSB delen i resp band och dämpar nyttosignalen 0,8 dB på 21 och 18 MHz samt 0,9 dB på 14 MHz. Möjligen kan man komma ner till 0,6 dB med moderna kondensatorer. Band till band dämpningen (t ex 18-14 resp 18-21 MHz) är 32-35 dB och mellan t ex 21-14 MHz  45-47 dB. Det skall räcka mer än väl för att köra två QRP-stationer störningsfritt på olika band med antennerna mycket nära varandra.

/Bengt