Bland det första man upptäckte som ung BCDX-are (Världsradiolyssnare) på mellanvågsbandet i mitten av 60-talet var ett antal starka störsändare. Om syftet med dessa störningar kunde man läsa om i tidskriften Eter Aktuellt. Idag finns mycket mer information tillgängligt på Internet. Det finns flera dokumentärfilmer på YouTube som behandlar ämnet mer ingående.

Saxat från Wikipedia:
“Radio Free Europe (RFE) och Radio Liberty (RL) är ett radionätverk finansierat av USA.
Sändningarna startade i juli 1949 och skedde på alla östeuropeiska språk och var en motvikt till regimkontrollerad nyhetsförmedling inom östblocket. Det ursprungliga målet var att sprida väst- och särskilt då USA-vänlig propaganda och information till icke-demokratiska länder. Radionätverken ägs av den amerikanska federala myndigheten U.S. Agency for Global Media. Sändningarna motarbetades genom aktivering av starka störsändare, och speciellt under Stalin-tiden betraktades det som en statsfientlig handling att lyssna på RFE. När sändningarna startade användes en mobil 7,5 kW-sändare, och sändningstiden var då endast 10 timmar i veckan. År 1951 uppfördes fem fasta sändare i Västtyskland och sändningstiden ökades efter hand.

Efter Ungernrevolten anklagades stationen för att dess sändningar skulle ha bidragit till stora ungerska förluster och vilselett det ungerska folket med information om att amerikansk hjälp var nära medan de gjorde motstånd mot den sovjetiska armén. En utredning visade dock att detta inte var fallet. Efteråt skapades en avdelning som skulle säkerställa att sändningarna var korrekta och professionella.

Radio Free Europe finansierades av CIA fram till 1972, och därefter direkt av kongressen. De flesta sändningarna till Östeuropa upphörde under 1990-talet, och fokus ligger numera på Centralasien och Mellanöstern under namnet Radio Liberty.”

Igor Hallas var tekniker och arbetade på en störsändaranläggning i USSR. I artikeln nedan berättar han om tekniken bakom och hur störgeneratorn var uppbyggd med fyra dubbeltrioder.

The Noise Generator
– av Igor Hallas –
The noise with which we jammed the incoming broadcasts was produced by a special generator. This was known as the GMD – generator meshajushtshego deitsvija, in direct translation, the interference activity generator. Each objekt had a GMD, and each radio bureau had one as a back-up. After every minute of producing interference noise, each generator would also transmit its call sign. For instance, objekt 65’s call sign was the Morse code letter for Y, objekt 602’s, the Morse letter for V.

A GMD unit actually consists of four separate generators, each one with a twin triode 6N7
(see diagram).

G1 gives the frequency 135Hz
G2 gives the frequency 3Hz
G3 gives the frequency 320Hz
G4 gives the frequency 5Hz

All of them are multivibrators, therefore, impulse current generators.
G1 and G3 are the basic generators, while G2 and G4 are the sub-generators, which modulate the frequency of the basic generators. G2 modulates G1’s frequency by +-3Hz, and G4 modulates G3’s frequency by +-5Hz. The noise produced by G1 and G3 are blended together to create the constant static and blaring with which the radio broadcasts were jammed, and which the radio listener finally heard.

These Russian noise generators were actually quite cleverly made. Although all LW, MW, and SW broadcasts were always amplitude modulated (AM), amplitude modulation was not used for jamming, but rather frequency modulation (FM). And this, on such a narrow strip as is needed in a band for 1 station, that is, 9-10kHz. If the transmission bearing wave is viewed with an oscillograph, the modulation cannot even be observed, as if it didn’t exist.

The noise generator was regarded as the most secret device at the objekt. Outwardly, it didn’t differ in any way from a common amplifier.

The work that was done at the objekt was of course top secret. It was strictly forbidden to talk to any acquaintance or relative about the work. Needless to say, photographing the objekt was just as strictly forbidden. Getting caught could have brought with it a 25 year prison sentence. Nevertheless, we took pictures, talked about our work, and sometimes, at night, even brought in friends to show them the jammers. No one got caught.

The noise generator, or jammer, was the last device to be explained to a new employee at an objekt. Any other Estonian Radio Centre employee who came there and happened to ask questions about the device, was told that it was just one of the many amplifiers in the broadcasting station.

As a matter of fact, I had an experience like that when I was still going to Technical School and was doing my internship at Laitse radio broadcasting station. For some reason, they had a GMD there at the time. I stumbled upon it, and not knowing what it was, of course made inquiries. The response was, that this was a modulation amplifier. We saw the construction of objekt nr. 602 with our own eyes, when we were attending the Technical School, in 1953 – 1955. We could clearly see the work in progress from the classroom windows. We asked teacher Arnold Isotamm what kind of transmission towers these were. He wouldn’t say, although he obviously knew. Now, 46 years later, I can’t say exactly what year that was. But it was most likely 1954. The general building of the jamming stations began about 1950 – 1951.

Schemat lockade mig att bygga en egen generator meshajushtshego deitsvija för att i experimentellt syfte undersöka mer i detalj hur effektiv den var.

Schemat som Igor Hallas visade renritades. De flesta komponetvärdena gick att tyda.

Ett chassie av al-plåt bockades till för de fyra rören. Några av de fasta motstånden ersattes med potentiometrar för att få fler frihetsgrader vid injusteringen. Fyra 6N7 stålrör letades fram i junkboxen och i brist på vanliga Bakelitesocklar fick det bli keramiska dito.

Som vi kan se är det en synnerligen okomplicerad apparat med ganska få komponenter kring rörhållarna. Komponenterna som användes var med några få undantag av fabrikat Philips tillverkade under 60-talet men fortfarande friska i bra skick.

Apparaten fungerade direkt vid spänningstillslag 6,3 V glöd och 250 V anod, men frekvenserna stämde inte riktigt med tabellen Igor publicerat i sin artikel. Några kondensatorer byttes till andra värden och sedan gick det att justera in alla fyra oscillatorerna med potentiometrarna till exakt rätta frekvenser.

För att avprova GMD under verkliga förhållanden så lät jag generatorn modulera en signalgenerator. Utsignalen matades sedan in på antenningången i en mellanvågsmottagare parallellt med antennen. Genom att justera utnivån på signalgeneratorn gick det att återskapa störningarna tämligen exakt så som de lät i mottagarna på 60-talet.

Här nedan är ett exempel på hur min egenbyggda GMD stör ut en mellanvågsstation som sänder på ryska. Mycket närmare verkligheten än så kan man nog inte komma. Forna tiders BCDX-are minns och känner säkert igen det mycket speciella malande oljudet. Alla dagar i veckan från tidigt 50-tal till en bra bit i modern tid.

@

Orlunda långvågsstation byggdes 1958 till 1961 i Orlunda sydost om Vadstena och invigdes i maj 1961 av Prins Bertil. Det var en modernare station på 2 × 300 kW för parallelldrift från Compagnie Français Thomson-Houston (CFTH, idag enbart Thomson). Slutrören var utrustade med vapotron-kylning, en CFTH-specialitet.

Antennsystemet var en unik ringantenn, utvecklat av civilingenjören Folke Strandén vid Televerket, bestående av fem 200 m höga master stående i en ring runt en centrummast på 250 m med ett inbördes avstånd av 630 m. Projektledare vid uppbyggnaden av Orlundastationen var Tore Myrén vid Televerkets Radiobyrå.

Den 12 juli 1970 kl. 01:50 störtade centrummasten samman under ett åskoväder när blixten slog ned i masten och satte fyr på en av de oljefyllda stagisolatorerna varpå en av staglinorna brast.

Masten störtade samman över bunkern. Bunkern fick obetydliga skador tack vare sin kraftiga konstruktion.

Bilderna kommer från Hörby Rundradios bild- och dokumentarkiv. Det är ett ganska omfattande arkiv med många intressanta bilder att studera. De tidigaste bilderna är från 1926 då Föregångaren till Hörby Rundradiostation, nämligen i Karlsfeldt utanför Hörby byggdes.

Tillbaka till Onslunda och fler bilder från mastraset.

Bunkern med sitt väl tilltagna tak och väggar i armerad betong klarade sig bra. Men sämre var det ställt med den 200 m höga masten.

Herrar i vit skjorta, kavaj och slips. Inspektion av förödelsen.

Inte mycket som gick att rädda här inte. Bara att skära ner till småbitar och köra iväg till metallskrot.

Masten föll delvis över det plåtbeklädda bunkertaket.

Masten ersattes aldrig. Istället kopplades de återstående masterna om och användes med något sämre täckningsområde fram till att sändaren stängdes 21 år senare.

Sändningsfrekvensen alstrades av en extremt noggrann generator, som gjorde att Orlunda kunde fungera som station för normalfrekvens för vetenskapliga ändamål. Räckvidden var dagtid drygt halva Sverige, under den mörka delen av dygnet mycket större, så att stora delen av Europa täcktes.

Sändaren stängdes av 30 november 1991, och 1995 revs de sista masterna. År 1987 hade militär från Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg fått öva sina sabotagekunskaper på tre av masterna. Inspelade filmsekvenser från sprängningen användes i den militära utbildningsfilmen Förebudet.

Totalt upptog stationen 240 hektar inklusive jordnät och kraftkablar nedlagda under plogdjup. Idag finns en 86,4 m hög mast för mobiltelefoni på samma plats som den ursprungliga mittmasten. I januari 2006 skrev några privatpersoner till länsstyrelsen i Östergötland med begäran om att stationsbyggnaden skulle byggnadsminnesförklaras.

Stationens beräknade täckning var en stor del av Finland, hela Danmark, norra Tyskland, södra Norge och halvvägs till Storbritannien. Under stationens sista år ändrade man om något i antennriktningen så att man koncentrerade strålningen mot Finland och Danmark.

@