Utan färdigheter i morsetelegrafi skulle många nischer av radiohobbyn legat långt utanför min räckvidd. Efter 53 års praktisk användning av morsetelegrafin konstaterar jag att det finns minst två aspekter på denna ålderdomliga kommunikationsform. Dels den renodlat tekniska där morsetelegrafin är vida överlägsen telefonin då det gäller svagsignalkommunikation med låga effekter och med enkel radioutrustning och antenner. Den andra aspekten är morsetelegrafin som konstart men där det krävs många års ihärdig träning. De flesta når inte dit och kan därför inte förstå den fantastiska känslan som sakta infinner sig – efter kanske tjugo års spelande eller mer.

Att skaffa sig färdigheter i morsesignalering är i grunden ganska okomplicerat.
Det krävs att man avsätter 15-30 minuter per dag i några månader. Det finns många möjligheter, lärarledda kurser eller som självstudier i form av onlinekurser på Internet. För några är det lättare och för andra som saknar tillräcklig studiemotivation, intresse och uthållighet kan det ta längre tid att nå första delmålet – att behärska alla tecknen och hjälpligt kommunicera via morse. En del har försökt om och om igen under flera år men inte orkat fullfölja kursen och därför inte kommit i mål. Men så är det ju inom alla hobbies och sporter.

När  grunden väl är lagd vidtar den egentliga lärotiden som aldrig tar slut. Precis som inom musiken så finns det olika instrument att spela på. Handnyckel, elektronisk bugg, mekanisk bugg (typ Vibroplex) och Sideswipern. Störst genomslag har den elektroniska buggen  fått. Lyssnar man över kortvågsbanden så använder majoriteten av dagens operatörer elektroniska buggar i kombination med datorgenererad morse. Teckengivningen är perfekt och alla låter lika. Man kanske kan jämföra med nyhetssändningarna på Rikssvenska där alla landskapsrelaterade dialekter är bortskalade. Någon personlighet genom morsesändningens karaktär går inte att urskilja utöver de som gör sina misstag och sänder halvknackig morse eller stavar illa. Näst vanligaste instrumentet är handnyckeln tätt följd av den halvautomatiska mekaniska buggen.

Handnyckeln erbjuder goda möjligheter till en mycket personlig stil emedan det går att tänja på de enskilda teckendelarnas längd och avstånden mellan dessa. Bäst för mig låter det om teckengivningen ligger nära perfekt maskinsänd morse men ändå innehåller tydliga egenheter som bara de riktigt erfarna telegrafisterna kan uppfatta och förstår att uppskatta.  Egenheter som är skapade medvetet för att sätta personlig prägel på sändningen.

Den halvautomatiska buggen har sin största fördel i att det går att sända i relativt höga hastigheter utan att bli trött i handleden och öm i fingertopparna som vid långvarig sändning med handnyckel. Även här finns stora frihetsgrader när det gäller att forma sin egen personliga stil. Generellt kan sägas att välsänd rytmisk morsetelegrafi med halvautomatisk bugg är en fröjd att lyssna på. Särskilt när avsändaren sätter sin egen prägel på sändningens karaktär och när tillsatserna är konsekventa och inte allt för överdrivna. Salta och peppra lagom. Här kan man liksom i fallet med handnyckel tala om olika “dialekter” på morsetelegrafin och en erfaren telegrafist behöver bara höra några enstaka tecken för att känna igen operatörens fingeravtryck.

Sist i raden vanliga instrument är det mest ovanliga. Sideswipern men som var vanlig förr i tiden.

I all sin enkelhet kan paddeln bestå av ett avbrutet bågfilsblad som föres växelvis i sidled vänster – höger – vänster mot två kontaktpoler. Prickar och streck formas växelvis genom att hålla kvar bladet mot kontaktpolerna så länge som det behövs för en kort eller en lång teckendel.  Sändning med Sideswipern ger ofta en mycket karaktäristisk stil som många beskriver som mjuk, fyllig och rytmiskt rullande.

Som med mycket annat svårförklarligt i vår märkliga värld så gäller det att uppleva allt detta själv. För att till fullo njuta av morsetelegrafin så krävs många års ihärdig träning. För min egen del tog det nog närmare 30 år innan jag började inse hur saker och ting egentligen hänger ihop. De första tio till tjugo åren som aktiv telegrafist var mer koncentrerad på morsetelegrafin som en effektiv kommunikationsmetod för att nå långt med låg sändareffekt, jaga långväga stationer och ta sig igenom en svårt störd radiomiljö. På senare år har morsetelegrafin fått en helt annan betydelse för mig.
Precis som med musik kan man sitta tillbakalutad och bara njuta av den mest skiftande och vackra teckengivningen från en driven telegrafist.

Om det gäller att överföra information från punkt A till B så finns det idag mer effektiva metoder än morsetelegrafi och även telefoni. Många digitala trafikslag har betydligt högre överföringskapacitet och med en dator som sköter trafiken så blir “uthålligheten” oändlig. Samtidigt har den nya tekniken gjort operatören allt mer överflödig även om det ibland behövs knappas en stund på tangentbordet och klicka med musen.

-Leve morsetelegrafin!