”Smoke test” av bandpassfiltret

Så blev det dags för smoke test av filtret.

Även om det bara skall användas för max 50 watt PEP så finns nog anledning att prova vid högre effekter. En snabbtest av det första labb-filtret med Mica-kondensatorerna visade att det klarade 50 watt CW. Vid c:a 100 watt uppstod överslag i två kondensatorer som sedan uppvisade permanent kortslutning. Efter byte till 2 st parallellkopplade Silver Mica av 500 V typen så klarade filtret 150 watt CW men inte 200 watt. Överslag igen och en av kondensatorerna ökade i kapacitansvärde markant. Tre parallellkopplade 1 kV Silver Mica kondensatorer provades aldrig då jag inte hade några sådana och nya förmodligen är ganska dyra.  Riktiga sändarkondensatorer av ”door knob-typen” skulle fungera bra men är stora, tunga och passar inte i ett QRP-lättviktsfilter som detta ändå är tänkt att vara.

B42

Testuppkopplingen. Ett PA-steg matar filtret från vänster. En uteffektmeter terminerad i en 50 ohms konstlast monitorerar effekten som kommer ut på filtrets utgångssida.

B38

Effekten ökades långsamt och vid 200 watt började det pysa någonstans. När  250 watt nivån  passerades ”tändes” kopplingskondensatorn mellan de båda resonanskretsarna som ett tomtebloss. Byte till en ny bit SemiRigid koax med längre isolation (bilden ovan) sträckte ut gränsen till drygt 300 watt innan det började lysa igen. Filtret kontrollmättes därefter i nätverksanalysatorn och uppvisade aningen högre genomgångsförluster om några tiondels dB. I övrigt OK.

B39

Bästa kondensator är naturligtvis en luftisolerad sak bestående av två plattor på stort avstånd från varandra. Detta provades och såg ut att klara högre spänning tills det slog över i ett av de keramiska lödtornen som efter en stund var helt svart på ena sidan.

Filtret modifierades  så tillvida att de båda spolarna förankrades i en bit Acetalplast (9 x 13 x 53 mm)där ett kondensatorbelägg från ena spolen limmades fast. Det andra belägget från den andra spolen monterades på en bit blanktråd som bilden ovan visar. Avståndet justerades in för optimal kopplingsgrad. En ny test visade att max uteffekt kunde höjas till knappt 400 watt innan en ljusbåge slog över i kondensatorn som därefter blev varm på röd en sekund så att lödningen släppte och belägget föll av.

Genom att införa en bit 1,5 mm glasfiberlaminat utan kopparbeläggning som dielektrikumoch isolator (i brist på passande Teflon som inte fanns i junkboxen) så erhölls rätt kapacitans med 1 mm luftspalt mellan glasfiberlaminatet och övre kondensatorbelägg. B40

Effekten kunde nu skruvas upp till 500 watt. Vid 550 watt började det pysa igen men denna gång i form av koronaurladdning från en av de öppna ändarna i koaxialkablarna som används som kondensatorer.

B41

Koronaurladdningen slog igenom två lager krympslang som jag avslutat kabeln med. Man ser på bilden ovan att änden av innerledaren är svart. Så den svaga punkten just nu är koaxialkabelarnas öppna ändar. Detta kan rådas bot på genom att ansluta båda ändarna av resp kabel till spolen så som redan gjorts med två av de längsta kablarna. Kapacitansen blir densamma. Dock torde konstruktionen som den står nu klara av 50 watt utan problem som blir max effekt under den förestående DX-peditionen där filtret skall användas skarpt. Själv skall jag hålla mig till 10 watt från min portabelstation KX3 så i det fallet är marginalerna mer än tillräckliga.

Filtret provades därefter vid 150 watt bärvåg i 10 minuter. Spolen och koaxialkablarna blev varma men inte heta. Men det är ju inte så konstigt då de cirkulerande HF-strömmarna i kretsarna är ganska höga även med låg effekt.

Kopplingskondensatorn kan förbättras och en ny mer mekanisk stabil konstruktion skall snidas till för 18 och 14 MHz filtren som står på tur att byggas.

/Bengt

2 reaktioner på ””Smoke test” av bandpassfiltret

Kommentarer inaktiverade.