Månadsarkiv: oktober 2014

Tåligare bandpassfilter

Smoke testen av bandpassfiltren för några dagar sedan visade på två svagheter i konstruktionen. Dels överslag i kopplingskondensatorn mellan de båda kretsarna och dels att det bildades koronaurladdning i de öppna ändarna av koaxialkablarna som används som kondensatorer.

Morgan SM6ESG hade vänligheten att skicka mig en bit 0,5 mm Teflon som nu används som dielektrikum och isolator mellan de båda kondensatorbeläggen.

B43

Det övre kondensatorbelägget består av en 1 mm tjock kopparremsa 6 x 30 mm som bockats till så att det ligger dikt an mot Teflon-filmen. Genom att bocka upp änden av remsan gick det lätt att justera in kapacitansen och passbandets frekvensgång.

Koaxialkablarnas båda ändar anslöts till spolen. Kapacitansen blir den samma. Detta löste problemet med korona-urladdningarna.

Konstruktionen känns mekaniskt stabil och en improviserad ”drop test” där 21 MHz filtret släpptes 8 gånger i det hårda golvet från 1 m höjd medförde bara en ytterst liten frekvensflyttning av passbandet som i praktiken är helt betydelselös.

Om fler filter skall byggas så finns det flera saker som kan förbättras när det gäller mekaniken. Men det får anstå till en annan gång. Slutdata blev att filtren täcker hela frekvensbanden på 14, 18 och 21 MHz med 0.6 – 0,7 dB genomgångsdämpning. Band till band dämpningen t ex 14 och 21 MHz är 33-35 dB vilket också får anses vara bra för ett simpelt två-krets filter. Dämpningen med ett band emellan t ex 21 och 14 MHz är drygt 50 dB.

B44

Innan filtren skruvades ihop en sista gång (?) så gjordes en ny tålighetstest med det lilla slutsteget. Effekten ökades från c:a 100 watt tills drygt 600 watt kontinuerlig bärvåg utan att rök och blixtar uppenbarade sig. Jag stannade vid 600 watt för att slippa reparera filtren om det t ex blivit överslag inne i koaxialkablarna. Det finns ju gränser. Därefter lades 500 watt kontinuerlig bärvåg på i 1 minut. Koaxialkablarna kändes något varma medan spolarna var skållheta så man skulle kunna grilla korv i dem. Några minuter till så hade förmodligen lödtennet smält och runnit ur. Men åter igen. De cirkulerande strömmarna i kretsarna är väldigt höga så inget konstigt med det.

Samma test men med 100 watt gav betydligt lägre temperatur. Spolen blev halvvarm efter några minuter och koaxialkablarna likaså. För 50 watt som blir max sändareffekt bör marginalerna vara tillräckliga.

/Bengt

 

 

”Smoke test” av bandpassfiltret

Så blev det dags för smoke test av filtret.

Även om det bara skall användas för max 50 watt PEP så finns nog anledning att prova vid högre effekter. En snabbtest av det första labb-filtret med Mica-kondensatorerna visade att det klarade 50 watt CW. Vid c:a 100 watt uppstod överslag i två kondensatorer som sedan uppvisade permanent kortslutning. Efter byte till 2 st parallellkopplade Silver Mica av 500 V typen så klarade filtret 150 watt CW men inte 200 watt. Överslag igen och en av kondensatorerna ökade i kapacitansvärde markant. Tre parallellkopplade 1 kV Silver Mica kondensatorer provades aldrig då jag inte hade några sådana och nya förmodligen är ganska dyra.  Riktiga sändarkondensatorer av ”door knob-typen” skulle fungera bra men är stora, tunga och passar inte i ett QRP-lättviktsfilter som detta ändå är tänkt att vara.

B42

Testuppkopplingen. Ett PA-steg matar filtret från vänster. En uteffektmeter terminerad i en 50 ohms konstlast monitorerar effekten som kommer ut på filtrets utgångssida.

B38

Effekten ökades långsamt och vid 200 watt började det pysa någonstans. När  250 watt nivån  passerades ”tändes” kopplingskondensatorn mellan de båda resonanskretsarna som ett tomtebloss. Byte till en ny bit SemiRigid koax med längre isolation (bilden ovan) sträckte ut gränsen till drygt 300 watt innan det började lysa igen. Filtret kontrollmättes därefter i nätverksanalysatorn och uppvisade aningen högre genomgångsförluster om några tiondels dB. I övrigt OK.

B39

Bästa kondensator är naturligtvis en luftisolerad sak bestående av två plattor på stort avstånd från varandra. Detta provades och såg ut att klara högre spänning tills det slog över i ett av de keramiska lödtornen som efter en stund var helt svart på ena sidan.

Filtret modifierades  så tillvida att de båda spolarna förankrades i en bit Acetalplast (9 x 13 x 53 mm)där ett kondensatorbelägg från ena spolen limmades fast. Det andra belägget från den andra spolen monterades på en bit blanktråd som bilden ovan visar. Avståndet justerades in för optimal kopplingsgrad. En ny test visade att max uteffekt kunde höjas till knappt 400 watt innan en ljusbåge slog över i kondensatorn som därefter blev varm på röd en sekund så att lödningen släppte och belägget föll av.

Genom att införa en bit 1,5 mm glasfiberlaminat utan kopparbeläggning som dielektrikumoch isolator (i brist på passande Teflon som inte fanns i junkboxen) så erhölls rätt kapacitans med 1 mm luftspalt mellan glasfiberlaminatet och övre kondensatorbelägg. B40

Effekten kunde nu skruvas upp till 500 watt. Vid 550 watt började det pysa igen men denna gång i form av koronaurladdning från en av de öppna ändarna i koaxialkablarna som används som kondensatorer.

B41

Koronaurladdningen slog igenom två lager krympslang som jag avslutat kabeln med. Man ser på bilden ovan att änden av innerledaren är svart. Så den svaga punkten just nu är koaxialkabelarnas öppna ändar. Detta kan rådas bot på genom att ansluta båda ändarna av resp kabel till spolen så som redan gjorts med två av de längsta kablarna. Kapacitansen blir densamma. Dock torde konstruktionen som den står nu klara av 50 watt utan problem som blir max effekt under den förestående DX-peditionen där filtret skall användas skarpt. Själv skall jag hålla mig till 10 watt från min portabelstation KX3 så i det fallet är marginalerna mer än tillräckliga.

Filtret provades därefter vid 150 watt bärvåg i 10 minuter. Spolen och koaxialkablarna blev varma men inte heta. Men det är ju inte så konstigt då de cirkulerande HF-strömmarna i kretsarna är ganska höga även med låg effekt.

Kopplingskondensatorn kan förbättras och en ny mer mekanisk stabil konstruktion skall snidas till för 18 och 14 MHz filtren som står på tur att byggas.

/Bengt

Bandpassfilter för 21 MHz klart

Idag anlände kapslingarna och eftermiddagen har ägnats åt att bygga ihop ett bandpassfilter för 21 MHz. Tanken från början var att ha tre filter i samma kapsling. Vid närmare eftertanke blir det mer flexibelt med separata filter och så får det bli. Dessutom visade det sig att de kondensatorer som behövs måste tåla höga spänningar och hög ström. Förutom att sådana komponenter är dyra så är de också stora. Men det löste sig på ett annat sätt.

B32

Bandpassfiltret är inbyggt i en plastlåda. Här kan man fundera lite på om en metallåda hade varit bättre. Kanske i det fallet flera transceivrar står nära varandra i samma rum men knappast om avståndet är några meter eller mer.

B33

Lådan består av en låg bottendel där filtret är uppbyggt på en bit kopparlaminat som jordplan. Det ger god åtkomlighet vid intrimningen. Dessutom påverkar inte plastkåpan resonansfrekvensen vilket också underlättar vid optimeringsprocessen. BNC-kontakterna skulla kunna monteras i botten men jag valde gavlarna i plastkåpan istället.

 

B34

Istället för ”vanliga” högspänningskondensatorer valde jag en måhända mer ovanlig metod att realisera högvärdiga kondensatorer. Teflonisolerad koaxialkabel med ytterdiameter 2,5 mm har 1 pF/cm kapacitans. Till 21 MHz filtret behövs därför 2 x 63 cm koaxialkabel. Generellt gäller att flera kortare bitar är bättre än en lång när det gäller Q-värdet. Intrimningen går till så att två små trimkondensatorer i parallell med lämplig fast kondensator ansluts temporärt. När resonanskretsarna ligger rätt löds kondensatorerna av försiktigt och kapacitansen mäts upp. Därefter klipps koaxialkabellängderna till och justeras in till exakt samma kapacitans. Löd fast och det stämmer mer eller mindre exakt. Jag gjorde en av kablarna ett par cm (pF) längre för att ha trim-mån.

Det korta ”röret” mellan spolarna är en bit SemiRigid som utgör kopplingskondensator. Även här blir ruggigt hög HF-spänning och en trimbar 0,5-2 pF kondensator är inte en lätt sak att få tag på. Den korta blanktråden är en variabel kondensator på några tiondels pF. Underlättar vid fintrimningen på slutet.

B35

En sak som alltid är lite tricky är att finna exakt rätt inkopplingspunkt på spolen. I prototypfiltret visade det sig att c:a 1,5 varv gav lägst genomgångsdämpning. Dock är positionen kritisk och det går inte att dra ut ledningen till koaxialkabeln/kontakten hur som helst. Beroende på vilken sida om spolen och om ledningen går ut från insidan eller på utsidan så får man helt olika resultat. Ett sätt att göra insättningspunkten trimbar är att göra en liten trådbygel som sedan kan böjas åt ena eller andra hållet för att på så sätt finna optimal kopplingsgrad. Detta trick har jag provat förr i andra konstruktioner och det är mycket effektivt.

B36

Resultatet blev ett bandpassfilter som täcker 21,0 – 21,450 MHz med -0,65 dB genomgångsförluster mitt i bandet och -0,7 dB i bandgränserna. Markör 2 och 4 visar att filtret dämpar 30 dB på 18,1 resp 24,9 MHz. Markör 1 visar 46 dB dämpning på 14,1 MHz. Filtret är svagt överkopplat för att täcka hela 21 MHz-bandet med lägsta möjliga förluster. Det går att minska kopplingskapacitansen mellan spolarna och optimera filtret för t ex 100 kHz i telegrafidelen med bibehållna -0,65 dB genomgångsdämpning men där 18,1 och 24,9 MHz åker ner c:a 8 dB vilket skulle ge -38 dB.

B37

En närmare titt på passbandsdämpningen. Centerfrekvensen är 21,250 MHz och diagrammet visar 500 kHz på varje sida och med 0,5 dB/ruta. Markör 1 och 3 visar bandgränserna 21,0 resp 21,450 MHz. Markör 2 är 21,250 MHz. Man kan se att dämpningen är under 1 dB c:a 100 kHz utanför bandet på båda sidor. Det borde vara tillräcklig marginal.

Innan jag bygger ihop de andra filtren för 14 och 18 MHz skall det här filtret tålighetstestas med hög effekt och även vid dåligt SVF som man ju kan få i verkligheten när det sänds på fel antenn eller något annat är galet. Det är här det behövs stora marginaler eftersom HF-spänningarna kan bli extrema. Man kan läsa på nätet om hur de dyra contestfiltren från t ex Dunestar havererat och kikar man på konstruktionen m fl kommersiella filter så ser man att komponentvalet oftast är lite väl snålt tilltaget. Tåliga komponenter är dyra och stora.

/Bengt

Strömdrossel för 3.5 – 28 MHz

För att isolera bort matarkabelns inverkan på SVF och även dämpa ledningsbundna störningar från t ex switchade nätdelar och datorer som tar sig ut till antennen via matarkabeln så behövs effektiva strömdrosslar.

Två sådan har skruvats ihop idag under tiden jag väntar på leverans av kapslingar till bandpassfiltren som också är på gång.

Strömdrosseln består av 7 varv 2,5 mm Teflonisolerad 50 ohms koaxialkabel lindad på en ferritkärna av NiZn som är ett material som täcker ett brett frekvensområde. Kärnans mått är 19 x 51 mm och hålet 11,5 mm.

B25

Bilden ovan visar uppmätning av strömdrosseln i en 50 ohms testjigg. Skärmen i varje ände är ansluten till BNC-kontakternas mittstift och innerledaren i den vita Teflon-kabeln hänger i luften.

B26

Dämpningen är som högst kring 9-10 MHz där nästan 40 dB mättes upp. Det motsvarar ungefär en impedans av 10 k. Genom att minska varvtalet till 4-5 varv så flyttas minimum upp i frekvens samtidigt som dämpningen på de lägsta frekvenserna minskar. Med 7 varv fås en god kompromiss där strömdrosseln täcker alla band mellan 3,5 – 28 MHz med mer än tillräckligt hög impedans för alla praktiska behov. Genomgångsdämpningen i koaxialkabeln är c:a 0,1 dB vilket är försumbart.

B27

Så här ser lindningen ut. Första och sista varvet passerar genom två Pertinax-rör som håller isär kabeln. På så sätt minimeras den oönskade kapacitiva kopplingen mellan in- och utgångssidan vilket gör att impedansen kan hållas relativt hög på den höga delen av frekvensområdet. Med rören vinner man c:a 5-10 dB samtidigt som rören gör att lindningarna fixeras mekaniskt.

B28

Koaxialkabeln hålls på plats med vaxat snöre och en bit tejp. Om varven ”släpps lösa” så blir dämpvärdena/impedansen lite hur som helst och varierande. Lindning enligt bilden ovan gav bästa resultat.

B29

Som kapsling används 32 mm PVC-rör. Ändstyckena är svarvade i Acetalplast (Delrin).

B30

Sedan är det bara att löda ihop sakerna och trycka in en bit hård skumplast mellan ferriten och insidan av röret. Detta för att minska risken för att ferriten spricker om strömdrosseln skulle tappas. Ferrit är ett skört material.

B31

De två färdiga strömdrosslarna klara att användas. Sådana här kan komma till nytta i många situationer och är väl värda att offra en kväll på. Sak samma med testjiggen med de två BNC-kontakterna på flyttbara vinklar. Jiggen används ofta till många olika sorters mätningar och laborationer.

/Bengt

Att tillverka spolar

Labbprototyperna till bandpassfiltren är nu utvärderade och konstruktionen i stora drag klar. Ett antal spolar för 14, 18 och 21 MHz har tillverkats och mätts upp. Mekaniken är på gång.

Att tillverka spolar är i grunden en ganska okomplicerad process. Linda önskat antal varv koppartråd på en stomme. Klart.

När det gäller spolar till bandpassfilter så bör de dimensioneras för att tåla sändareffekten utan att bli allt för varma liksom de måste ha högt Q-värde för att hålla nere genomgångsförlusterna samt få tillräckligt hög selektivitet. Här får man söka efter en bästa kompromiss. Alla parametrarna kan inte optimeras på en gång.

B21

Ett antal testspolar tillverkades för att finna optimalt antal varv och stigning. Spolarna provades med hjälp av Boonton Q-meter Type 260-AP. En gammal trotjänare tillverkad på 50-talet men trots sin höga ålder ett otroligt lätt- och framförallt snabbjobbat instrument som ger alla de svar man behöver veta. Samma mätningar kan utföras på HP8753D Nätverksanalysator men Boonton är snabbare och betydligt mer bekväm. Här kan man dessutom läsa av parallellkapacitansen som behövs för att få resonans vid önskad frekvens. Genom att skruva hit och dit får man ett hum om både det ena och det andra.

B22

Spolen som skall provas ansluts till skruvterminalerna via två kopparremsor. Sedan är det bara att ställa in instrumentet på önskad frekvens och justera till max utslag på visarinstrumentet samt läsa av Q-värdet på en skala. De spolar som tillverkades visade Q-värden kring 360-370 när avståndet mellan varven och varvtalet optimerats.

B15

Att linda spolar kan man göra för hand eller i svarven som på bilden ovan.   Jag använde en lindningsstomme av 20 mm plaströr där 2,5 mm koppartråden först sticks igenom stommen som bilden visar.

B16

Sedan körs svarven på låg hastighet eller dras fram manuellt medan man håller tråden hårt spänd. Det är i detta skede viktigt att tätlinda hårt även om spolarna skall göras glesa i ett senare skede.

B17

Jag lindar alltid några extra varv så att ändarna blir litet längre och lättare att hantera. Här klipps spolen loss från den temporära lindningsstommen.

B18

Spolarnas innerdiameter är 20 mm och det behövs 6 spolar. Två av varje med 10, 12 resp. 14 varv.

B19

Nästa steg är att sprida varven. Enklast görs detta genom att ”skruva igenom” spolen kring en skruvmejsel eller annan rund pinne med lämplig dimension. Med 3,5 mm skruvmejsel så blev färdigt avstånd mellan varven 2 mm. Det är en god ide att sedan dra ut spolen en liten aning för att sedan åter trycka ihop den. På så sätt minskar man på de mekaniska spänningarna i spolen.

B20

Här justeras längden i så att båda spolarna i filtret får rätt och samma induktans.

B23

Alla 6 spolarna klara och försedda med lödöron för M4 skruv i ena änden. Lödöronen behövs för att få god mekanisk hållfasthet och utöver detta så kommer spoländen att lödas fast i jordplanet för att få en låg resistans.

Nästa steg blir att montera spolarna på ett jordplan av kopparlaminat och därefter ansluta kondensatorerna att koppla ihop komponenterna.

/Bengt

 

Portabelantenn och bandpassfilter

Delarna till portabelantennen som skall användas på den nära förestående DX-semestern börjar komma på plats. Flera antennkoncept har provats med varierande resultat.  Några mer krångliga än andra och svåra att få att fungera. Flera gånger har projektet fallit tillbaka på Ra-200 antennen som jag tycker blir en smidig lösning.

Antennen skall användas tillsammans med Elecraft KX3 och med den inbyggda autotunern är det inte nödvändigt att hålla sig till 50 ohm. Tunern kan stämma av det mesta och klarar av impedanser från c:a 10 ohm upp till 500 ohm med c:a -1 dB förlust i ytterlägena.

Dock valde jag till slut att använda ett antennsystem för 50 ohm och ett SVF under c:a 1,5:1 för att ha möjligheten att mata antennen med 5 mm lågförlust koaxialkabel upp till 20 m utan nämnvärda förluster. Så i normalläget behövs inte den inbyggda autotunern även om den kan vara bra att ha för de band som antennen inte täcker.

A28

Hela kitet består av ett antennhuvud försett med en BNC honkontakt, två banahylsor för radialerna samt en 3/8-24″ invändig toppgänga för antennsprötet. Antennhuvudet är också försett med en 6 mm 150 mm lång metallpinne som passar dels i apparatlådan för KX3, dels i den 1,7 m långa teleskopmasten. En strömdrossel ingår i systemet för att isolera bort matarkabelns inverkan vilket gör att antennen uppvisar samma SVF och resonansfrekvens från installation till installation. Någon intrimning på plats behövs alltså inte.

Två 6,4 m långa radialer med en byglingskabel i mitten ingår. För banden 14 och 18 MHz används fullängd 6,4 m och för 21-28 MHz halva längden 3,2 m.

Till höger om radialerna ser vi en sådan där vandringsstav som pensionärerna kutar omkring med. Tillsammans med en 42 cm lång förlängare av glasfiberrör (det gröna röret till höger om de fyra vita pinnarna) så hamnar antennhuvudet som sticks ner i förlängaren på 1,7 m höjd över marken. Den höjden har visat sig vara en god kompromiss för att få lågt SVF på samtliga band mellan 14-28 MHz med valda radial- och radiatorlängder.

För att förankra radialerna används två av de fyra 50 cm långa stagpinnarna  av 5 mm glasfiberstav. Fjädringen gör att radialerna hålls lagom sträckta och pinnarna sitter stadigt i både gräsmatta och på stranden.

Antennsprötet består av en 8 sektioners Ra200-antenn som kompletterats med tre toppsektioner som kan skruvas samman för att ge en totallängd av knappt 5 m (11 sektioner) som tillsammans med två stycken 6,4 m långa radialer passar exakt för 14 MHz. Med 9 sektioner och två 6,4 m radialer fås resonans på 18,1 MHz och med 9 sektioner och två 3,2 m radialer fås resonans på 21 MHz.

Genom att vika ner en sektion av Ra200-antennen (7 aktiva sektioner) täcks 24 MHz in med hygglig SVF och med 6 aktiva sektioner klaras 28 MHz precis även om resonansfrekvensen ligger lite lågt. Rent prestandamässigt betyder detta inget och huvudsaken är att antennen är optimal på 18 och 21 MHz som är de band jag bedömer kommer att fungera bäst på DX.

Med i antenn-kitet men ej med på bild finns några dipoler för 14, 18 och 21 MHz tillverkade av tunn stark kopplingstråd. Mittfäste och två ändisolatorer av 0,8 mm glasfiberlaminat. Anslutning för BNC-kontakt. Väger och fyller ”inget” och passar fint i en teleskopisk lättvikts-glasfibermast som blir 7 m fullt utdragen.  50 cm ihopskjuten och väger 600 gram. Perfekt för ryggsäcken eller resväskan.

Så värst mycket mer på antennsidan skall inte behövas utöver en liten påse med reservdelar kanske.

A29

För att kunna köra flera stationer från samma plats så behövs bandpassfilter. En första labkoppling har tagits fram. I all sin enkelhet blir det två toppkopplade parallellkretsar per band. Filtret får plats i en plastbox med yttermåtten 89 x 134 x 45 mm och klarar av 14, 18 och 21 MHz. För 24 och 28 MHz används ett till formatet litet 24 MHz högpassfilter och skulle banden under 14 MHz bli aktuella så finns ett 10 MHz lågpassfilter också. Även detta i miniformat.

A30

Spolarna har diametern 20 mm och är gleslindade med 2 mm tråd. 8,5 varv för 21 MHz 9,5 för 18 och 10,5 varv för 14 MHz. Uppmätt Q-värde på Boonton 260-AP Q-meter är mellan 320-340 vilket är bra nog för ett litet filter som detta.  De färgglada prickmärkta kondensatorerna är av glimmertyp (tillverkade på 50-talet) och skall ersättas med nya moderna Silver-Mica i slutprodukten.

Filtret täcker både CW- och SSB delen i resp band och dämpar nyttosignalen 0,8 dB på 21 och 18 MHz samt 0,9 dB på 14 MHz. Möjligen kan man komma ner till 0,6 dB med moderna kondensatorer. Band till band dämpningen (t ex 18-14 resp 18-21 MHz) är 32-35 dB och mellan t ex 21-14 MHz  45-47 dB. Det skall räcka mer än väl för att köra två QRP-stationer störningsfritt på olika band med antennerna mycket nära varandra.

/Bengt

 

Ännu kortare antenn

Tydligen spelar längden på radiatorn ingen större roll. I alla fall inte så länge radialerna är tillräckligt långa (3,6 m) och hänger fritt en bit över marken. Men om radialerna också hade kortats i motsvarande grad så skulle antennens verkningsgrad säkert minskat markant.

Dock blir anpassningen mot 50 ohm sämre med kortare radiator och med enbart teleskopantennen som mäter 1,67 m så blev SVF 2:1.

Nedan några kurvor från tre av Skimmer-stationerna i USA som snappat upp signalerna.

* SK7CQ har sänt med 10 watt till en 1/4-vågs GP med matningspunkten 1,7 m över marken.

*SK7OB har sänt med 10 watt till Buddipole-antennen, kort radiator och med matningspunkten 1,7 m över marken.

A25 W3LPL

W3LPL

A26 WZ7I

WZ7I

A27 KM3T

KM3T

Det får bli den sista testen av Buddipole-antennen som åter packats ner i sin transportväska.

/Bengt

 

Kort antenn

Radiatorn till Buddipole-antennen kortades med en 55 cm sektion och induktansen på förlängningsspolen ökades till resonans igen. Det betyder att totallängden på radiatorn är 2,22 m vilket ju är en bekväm längd för en portabel 21 MHz GP-antenn.

Så här omedelbart märktes väl ingen skillnad gentemot referensantennen som är en 1/4-vågs GP med matningspunkten på samma höjd 1,7 m som Buddipole-antennen.

A22 W3LPL

W3LPL

A23 WZ7I

WZ7I

A24 KM3T

KM3T

Nästa steg blir att ta bort ännu en 55 cm sektion och endast använda den 1,67 m långa teleskopantennen tillsammans med förlängningsspolen. Hur som helst så tror jag att Ronnie SM7DKF kan känna sig nöjd med sin portabelantenn som bevisligen fungerar precis lika bra som en fullstor GP.

/Bengt

 

 

Buddipole-antennen igen

Mätningen på Buddipole-antennen för några dagar sedan  gav helt orealistiska mätvärden. En närmare undersökning av uppställningen  visade att en av radialerna hade släppt från anslutningsskruven  vilket medförde att resonansfrekvensen på antennen for iväg med mycket hög SVF som följd.

Hög SVF ger dessutom höga tilläggsförluster i matarkabeln som i testuppställningen är drygt 40 m lång. När allt var fixat så uppmätes SVF 2,4:1 med antennen monterad med matningspunkten 2,4 m över marken. Maxhöjd på den medföljande teleskopmasten. Om man nöjer sig med kort matarkabel – 5 m RG58 – och använder en matchbox så är ett SVF på 2,4:1 hanterbart men det känns inte riktigt bra med så höga värden.

Genom att sänka matningspunkten till 1,7 m (samma höjd som min egen referensantenn) så sjönk SVF till 1,2:1 vilket känns betydligt bättre särskilt med tanke på problematiken med tilläggsförlusterna i matarkabeln som man ju vill minimera i ett jämförande prov.

De båda antennerna har  jämförts med varandra under eftermiddagen och kvällen idag och mätresultatet nedan ser nu mer rimligt ut.  Skillnaden mellan de båda antennerna är som förväntat minimal och det går nog inte att kora någon klar vinnare här? Rent teoretiskt borde Buddipole-antennen vara några tiondelar upp till max en halv dB sämre än referensantennen beroende på att radiatorn bara är 2,8 m lång och en förlängningsspole används. Inget som märks i praktiken ens med en ”högupplöst S-meter”.

A19 W3LPL

W3LPL

A20 WZ7I

WZ7I

A21 KM3T

KM3T

Nästa steg blir att korta av radiatorn en 55 cm sektion och öka induktansen på förlängningsspolen så får vi se om om det syns i plottarna på måndag kväll. Därefter  kan ännu en 55 cm sektion tas bort så att radiatorn bara blir 1,7 m. Alltså ungefär en 1/8-dels våglängd.

/Bengt

Test av en Buddipole vertikal

Idag skall ett ”Buddipole portabel antenna kit”, konfigurerat för 21 MHz jämföras med min hemmasnickrade GP baserad på en Ra200 whip-antenn med extra toppspröt för att få rätt längd.

Buddipole antennen har just installerats på den 2,4 m långa teleskopmasten som ingår i kitet. Första intrycket av Buddipole-prylarna är ganska positivt. Passformen och det mekaniska utförandet känns bra. Låg vikt och kitet erbjuder många olika lösningar på simpla snabbinstallerade antenner för 7-28 MHz som kan passa för charterresan eller back pack DX-peditioner. Det sämsta är manualen eller användarinstruktionerna som är onödigt luddigt formulerade.

Kitet som provas idag tillhör Ronnie SM7DKF och skall användas på vår kommande DX-semester till VP5 och J6.

A17

Buddipole-antennen kan konfigureras på flera olika sätt och i denna test har jag valt ett alternativ som ger en radiatorlängd av totalt 2,22 m. Alltså en dryg meter kortare än den kvartvågsradiator jag använder i min egen antennlösning. För att få resonans krävs därför en liten induktans i form av en spole med flyttbara uttag. Spolen är placerad 55 cm ovanför matningspunkten. Sprötet ovanför är en 1,67 m lång teleskopantenn. I kitet ingår en extra 55 cm lång förlängare som skulle ge en total antennlängd av 2,77 m och där spolens induktans skulle kunna minskas. Här vill jag dock prova mini-versionen. Buddipole-antennen är försedd med två 3,6 m långa radialer med matningspunkten 2,4 m och ändpunkterna 1,5 m över marken.

A18

Referensantennen är mitt eget portabelkit baserat på Ra200 sprötet. Även här används två radialer men som är 3,1 m långa för att antennen skall vara resonant på 21 MHz med 9 sektioner av whipantennen och på 18,1 MHz med 11 sektioner.

Ra200 antennen har 8 sektioner och tre extra sektioner har tillverkats för att kunna förlänga antennen. Mitt antennsystem täcker alla band mellan 14-28 MHz där antennen är självresonant utan spolar och behov av justeringar på plats.

Matningspunkten sitter 1,7 m över marken och masten består av teleskopisk walking stick – sådana där stavar som pensionärerna springer runt med på sina promenader – plus en 50 cm lång förlängare med infästning för antennhuvudet där spröt och radialer är fästa.

Någon större skillnad mellan de båda antennerna förväntas nog inte men det kan ju ändå vara kul att prova Buddipole-antennen praktiskt för att få erfarenhet av denna. Dessutom bör en lathund tas fram med rätt val av antal varv på spolen baserat på längden av de radialer som skall användas. Helst skall ju en portabelantenn fungera direkt när den installerats och att pilla med justeringar av spolvarv m m i fält är alltid bökigt och oftast onödigt.

Som tidigare går det att följa experimentet i realtid via Reverse Beacon Network

* SK7CQ sänder med 10 watt till ”Ra200-antennen”
* SK7OB sänder med 10 watt till ”Buddipole-antennen”

21 MHz bandet öppnar mot USA vid 13-tiden och stänger c:a 22 ikväll.

/Bengt